Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1855, sida 1

gonsin benägna, att ifrågasätta påsfvens ofelbar het och hans rättighet att begagna cig af ot hoga kyrkliga ställning, för att beklada det ro merska hofvet med en politisk makt öfver an dra länders regeringar. Det finnes persone och dessa vanligen i samhällets högsta klas ser) som tro på nödvändigheten af att uppe hålla en blind vördnad för den kyrkliga inratt ningen, till trots af alla dess fel, och hvilk äro så öfvertygade att detta är det enda verk samma medlet att upprätthålla ordningen, s att de i sitt nit brånmärka alla, som j gå ir härpå, såsom revolutionärer; men att icke en: alla desse, som sålunda bekänna och kalla si vänner af påfvedömet, betrakta den nu timade händelsen såsom ett klokt och förståndigt fö retag, kan man döma deraf, att t. ex. den Ö sterrikiska styrelsen, som alltid är färdig at begagna sig af religionens hjelp för sin makts upprätthållande, och som derför har ett omedelbart intresse af att ej utsätta religionen för åtlöje, förbjudit den nya påfliga bullans offent liggörande i de Lombardo-Venetianska officiell: tidningarne, äfvensom den förbjudit presterns att predika öfver detta ämne. Om den nye dogmens upphofsmän handlat af ren religiös öfvertygelse, så hafva de kunnat vara likgiltiga för dess timliga konseqvenser; men det är mån: ga anledningar för handen, att man afsåg en ultramontan statskupp, för att bevisa påsvedömets makt. Om detta verkligen var fallet, så torde Hans Helighet och hans råd hafva ganska liten anledning att lyckönska sig öfver ut gången och följderna. Då hvarje protestant och, såsom man finner, äfven mången eljest rätt-troende katholik upp fylles med vedervilja och harm öfver detta storartade gyckelspel, som utgör en hädelse mot både kristendom och all religion, så må v dock se till, om vi ej deraf kunna hemta någon nyttig lärdom. En sådan framtränger sig ovillkorligen, nemligen en sträng varning mot all hierarki. Rom har ånyo gifvit verlden ett skådespel af några hundrade kyrkans förnämsta män, hvilka, på grund af sin lärdom och yhelighet, tillegnat sig icke blott alla möjliga utmärkelser, utan ock materiella fördelar, hvilkas angripande göres liktydigt med angrepp mot religionen — och hvilka män nu dekreterat en dogm för den katholska kristenheten, som upphälver hela kristendomens grundtanke, lika mycket som den sårar det menskliga förnustet. Så handla den Romerska kyrkans högvördige och höglärde — måtte den lutherska hierarkien spegla sig i bilden och akta sig att följa föredömet ! Den andra lärdomen kan hemtas af exemplet huru en styrelse, då den förlorat i inre makt anda och sanning, söker upprätthålla sig genom yttre utstyrsel, processioner, ceremonier m. m. dylikt, som anses imponera på den okunniga massan. Månne icke äfven vi äga sådana skådespel för ögonen? Månne vi dock uttala något synnerligt ogillande öfver dem? Den förståndige ler väl och finner skådespelen ömkliga och ovärdige menniskor, som ej för öfrigt vilja anses såsom barn eller dårar; men de fortfara ändock, utan att någon allmännare röst fordrar deras utdömmande. Hvarföre då så strängt bedömma denna ståt, hvarmed Roms AAAA3i — 1 a —