Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1855, sida 1

— betta ar hårdt, Arnold, och saknar bevis. — Ingalunda! Hon har slösat sin flyktiga nåd på min faler, liksom på tusen andra, men hvad mer? Hon har uppdraÅ åt honom ett arbete, som skulle föreviga hans namn bredvid hans fader, såsom Sverges hasdatecknare; men då han kommit till Carl den 9:des historia, förbjuder hon utlemnandet af de handlingar och akter som höra dit, för att icke lägga i dagen de grymheter som skulle blifva vittne på tigerarten af det blod, hvarifrån hon leder sitt ursprung. — Se här — återtog han, efter någon tystnad, hvarunder han tycktes vänta på att Erik skulle ge sina tankar öfver ett sådant handlingssätt tillkänna — se här konseqvensen i hennes beslut och handlingar, och stödet för vårt hopp om ett mera lugnande öde! ... Nej, i vår egen kraft, vårt mod och beslutsamhet måste vi söka det. Granska hennes lika vacklande som! despotiska styrelseprinciper! Hvad ser du öfverallt? Svaghet för gunstlingar, belöningar för ytliga handlingar och likgiltighet för stora allmänna intressen. — Hvilken målning! — Bedröflig, men sann! Dock ej ohjelplig. Ger icke vår vilja oss kraft att afskudda hvad vi icke längre förmå uthärda? ... Vid det Arnold sade dessa ord, sprutto både han och Erilk till, emedan de begge tyckte sig förnimma ett prasslande helt nära dem. — Hvad — sade Arnold — äro vi ej ensamma? Skulle någon kunnat lyssna till oss? — Omöjligt! De der båda väggarne äro ytterväggar, såsom! du finner af fönstren, till höger, de begge yttre rummen vi passerat och hvartill vi sjelfva stängt dörren och förvara nyckeln, och här bakom denna väggen lärer gången till Sebastians laboratorium vara, den ingen, utan han sjelf får beträda, och hvartill han icke lemnar någon nyckeln, derom kunna vi vara fullt öfvertygade. Arnold vände sig mot väggen. — Det var just derifrån jag tyckte ljudet komma. Ser du glasrutan der på väggen? — Anbragdt för att skaffa ljus åt den annars mörka gången. — Den misshagar mig, jag tillstår det, och jag måste förvissa mig om hvad den kan upptäcka. — Han steg upp i soffan och närmade sig glaset. En mörk gardin hängde på andra sidan och bildade liksom ett folium, hvari han endast såg sin egen bild.