Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1855, sida 1

terräng med goda kommunikationsmedel, kan på grund af den gynnsamma gränsen lätt användas mot utlandet och låter slutligen, under ett nationalkanslan väckande krig, betydligt föröka sig. — Franska armån besitter egendomliga företräden. Fransmannen är krigisk och har lika mycken hederssom nationalitetskansla; bland de simpla soldaterna äro dueller allmänna, och under vissa omständigheter kan underofficern ej vägra att gilva soldaten satisfikation, likasom stabsofficern måste möta subalternen; hur stor skillnad det än är mellan Normanderna och Auvergnaterna, mellan Provengalerna och Bretagnarne, så äro de dock inför främmande alla Fransmän, och tillochmed Baskerne och Elsassarne hafva tillegnat sig denna nationalkänsla. Franska armen omfattar alla politiska meningar, hvilket isynnerhet visat sig vid revolutionerna, men vis å vis utlandet står hela armän som en man. Ingenstädes är afståndet mellan officerare och soldater så ringa som i Frankrike; Napoleons ord, att hvarje soldat bär marskalkstafven i fickan, föresväfva ännu den franske soldaten och uppflamma hans mod. I allmän bildning står den franske soldaten tillbaka för den tyske, men han öfverträffar honom i krigisk instinkt och hans anförare väcka hans intelligens, i det de ej blott gilva honom besallningar, utan äfven säga honom skälet. En soldat, som hvarje ögonblick hör hvilken ställning han intager i det hela, och huru hans i och för sig obetydliga kraft bidrager till stora resultater, känner sig upplyftad och skall anstränga sig på helt annat sätt än en soldat, som blir en maskin, emedan man alltid behandlar honom såsom en sådan. Franska armn har utmärkta generalstabsofficerare, hvilka bildas i enkom dertill bestämda högskolor, och i hela officerskorpsen är utbredd en kraftig intelligens, hvartill den förherrskande franska passionen, ärelystnaden, och den stora lifligheten mycket bidraga. Bland de särskilda vapnen anses artilleriet för det bästa, och sedan Napoleons tid har det oaslåtligt blifvit arbetadt på dess utveckling. Rytteriet prisas af kännare mindst; hästarne äro starka och ihärdiga, men plumpa och oansenliga; Fransmannen har ingen kärlek för sin häst och sköter den icke; å andra sidan är rytteriet väl öfvadt i bruket af blanka vapen, isynnerhet Kyrassiererna, och krigshistorien lär, att franska ryttare under dugliga generaler äro en farlig fiende. Insanteriet tager sig icke så väl ut vid parader som väl inöfvade tyska soldater, men är snabbt, behändigt och manövrerar ypperligt; det är förträffligt i kedja, men slutar icke bra i linie. Allt hvad som tillhör utrustning, beväpning och uniformering, är mycket ändamålsenligt beräknadt på den praktiska nyttan och soldatens beqvämlighet. Den franske soldatens tjenstetid är beräknad på 6 år, af hvilka han nästan oafbrutet tillbringar de 5 vid sin afdelning. Hälften af officerarne och underofsicerarne känna praktiskt till kriget, då regeringen sedan 1830 beständigt ombytt de i Algier använda trupper. (Forts.)