Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1855, sida 1

som lika mycket kan komma att skada dig som den bevisar att svagheterna ej vika för begreppet om egen oselbarhet. Och sör att skona dig i dina förhällanden både till vänskapen och den sonliga tacksamheten och vördnaden vet jag blott ett medel. — Du vet ett medel? Tala. — Du har prisat min sjelfständighet lycklig. Välan, jag erkänner den som sådan! Men den skulle blifva mig af dubbelt värde om du ville begagna dig deraf för dina ändamål. Jag är i afton kallad till drottningen. Jag lemnar dig min dubbelnyckel; du eger att dermed göra hur du behagar. En älskare skall aldrig finna en hemligare mötesplats. Du förstår mig. — Jag skulle i din boning få mottaga Arnold — ut de Erik! — Ack, nu först ser jag dig i din rätta dager, ser hur kärleksfullt du vill mitt bästa! Från denna stund, låt den sanna broderskärleken förena oss! Rörd och upprymd kastade sig Erik i och följande ögonblick satt han vid skrifbordet Ålskade Arnold! Det är med flera gånger sökt mig utan att lyckan träffa dig eller att jag å min sida kunnat besvara din vänlighet. Låtom oss nu söka ersättning för hvad vi förlorat! Hur innerligt jag längtar att öga mot öga och hand i hand få språka med dig kan du lätt, vid minnet af den varma vänskap vi i Erfurt slöto, föreställa dig. Liksom landsman med landsman talar vännen med vän helst det språk, som dess först vaknade känslor och njutningar lade på dess läppar. Men, inför fremmande öron hur stum blir ej vanskapens och förtrolighetens röst? Derlör låtom oss fly dessa öron, låtom oss för att rigtigt återkalla njutningen af flydda stunder söka en mötesplats, der vi blott finna hvarandra! I min onkels hus kan jag ej fullt bestämma öfver mig sjelf; etiketten och formaliteterna äro der förmycket herrskande; derföre låtom oss träffas i min broders, Sebastians bostad på Svartmansgatan, i huset med det huggna drakhufvudet öfver porten. Kl. 6 i afton är min broder kallad till drottningen; vi kunna då alldeles ostörda få språka tillsammans om de flydda glada dagarne, om framtiden och alla dess sköna förhoppningar som stråla på en bana, egnad fosterlandets tjenst; vi skola då, som förr, påträffa våra egna känslor i djupet af hvarandras själar, såsom anletet sin bild i spegelns klara skifva. Farväl Arnold! Jag längtar till den kära mötesstunden! Farväl! Din Erik. (Forts ) ropaSebastians armar och nedskref: ledsnad Jag erfarit att du så fogat det att jag fått