Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1855, sida 2

uppskof tillkallade hr J. ett par arbetskarlar såsom vittnen och dopet utfördes. Då J:n anhöll, att hars hustru måtte vid samma tillfälle blifva kyrktagen, vägrades denna begäran af sjalasörjaren, på den grund, att detta ej var honom af Domcapitlet ålagdt. Härmed slutar sjelfva den ifrågavarande affåren, men såsom ett icke ovigtigt appendix till densamma räkna vi kyrkoherden Holmqvists förklaring, som inkom till Domcapitlet först d. 23 Augusti, oaktadt Domcapitlet den 26 Juli ålagt kyrkoherden att inkomma med samma förklaring inom fjorton dagar från delfåendet af Domcapitlets befallning. Förklaringen går ut på att visa, det kyrkolagen fullkomligt berättigat kyrkoherdens förfarande, att vägra infinna sig i Jacobssons hus och att begära handrackning, då denne dröjde —— öfver åtta dagar med barnets installelse. Om barnets sjuklighet hade han ej hört talas. — Beskyllningen rörande lögnaktigheten i afseende å .uppmaningarne bemöttes dermed, att J:n genom budet fått en uppmaning, (som dock blott var en) att föra barnet till kyrkan, der vid kyrkoherden yitrar sig på följande för en prestman föga värdiga sätt: Lagen säger icke under hvilka former en dylik tillsagelse skall lemnas, endast att den sker i godo, och visserligen skulle Hogvördige Domcapillet kunna tänka sig det fall såsom mojligt, att enfaldigheten eller dumdristigheten fordrade det en Pastor i full presterlig skrud, åtföljd af kyrkans betjening, afgåfve en dylik uppmaning, hvartill likväl ingen prest lärer beqvama sig. Att ställets komminister icke vågat i strid mot kyrkolagen Jemna den äskade ämbetsåt gärden, anser kyrkoherden vara ett handlings sätt, ,som skall tillvinna honom sina höga förmäns bisall. Slutligen forbehåller sig denne själasörjare, som borde föregå sin församling med föredömet af kristlig fördragsamhet och försonl ghet, öppen reconventionstalan mot Jacobsson, hvilken han kanhända skulle anhängiggöra vid vederbörlig domstol. Till sist upplyses, att Jacobsson den 19 Juli sjelf gifvit sitt barn nöddop, till följd af hvilket förhållande kyrkoherden söker sätta Domcapitlet i ett dilemma, hvilken han sjelf ej mäktar inse huru den skall lösas, ,men förmodar att högvördiga Domcapitlet, som vida bättre än jag (Holmqvist) förstår svåra lagfrågor, skall med lätthet utreda det uppgifna förhållandet, samt äfven gunstigt lemna upplysning, huruvida jag dristar att framdeles gå tillväga på nyssnämnda sätt. Det hånfulla i detta sista yttrande passar väl tillhopa med kyrkoherdens föregående handlingssätt, men strider, likasom detta, om det ock blir juridiskt oantasteligt, så mycket mer mot den anda, hvari en kristlig själasörjare horde tala och verka, derest han vill följa sin Mästares lära och föredöme och vara värdig sitt höga kall. Hvad kyrkoherden Holmqvist angår öfverraskar ett sådant handlingssätt så mycket mer, som man haft anledning att tro, att, om han ock bekänner den Puseyitiska gren af Lutheranismen, hvari det s. k. ,läseriet på denna ort mest framträder, hos honom det andliga högmodet ej skulle ha hunnit qväfva alla känslor af kristlig kärlek och sann kristlig tro, den tro nemligen, som icke allena är förståndets, åsigtens, anslutning till en gilven dogm, utan karakterens, hjertats, lefvande förtröstan, nare tro, som visar sin frukt i gerningarne, under det att den förra ensam visat sig alltför väl kunna stå tillsammans med den hjertats hårdhet och med det andliga högmod, som man mången gång finner hos anhängarne af den papistiska sekt, hvilken i kyrkoherden I Holmqvist räknat en af sina hufvudmän, eller, rättare sagdt, påfvar. Den Ins: e, som uppdagat föregående beklagliga handlingssätt å kyrkoherden Holmqvist sida, anför tillika, att samme hr Holmqvists blifvit till vederbörligt forum instämd för en mängd tjenstefel, såsom oskickligt uppförande i kyrka och på husförhör, vägrade sockenbud m. m. hangifvenhet och ödmjukhet. Det är denna s d