Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1855, sida 2

ner. Uvar och en bör hålla rent för sin dörr. Med unga Messenius vill jag ej du skall hafva något umgänge. — Huru, min goda onkel! Elter de vänliga inbjudningar ni gjorde honom? — För att återkomma till mina lärdomar! Du borde hafva laggt uppmärksamhet till det intryck hans namn på mig gjorde, och afpassat förbindligheten vid afskedstagandet derefter. Du skulle derigenom kunnat bespara dig besvärligheten af hans vidare närmande. Det tillhör den högre stående mannnen att noga bestämma kretsen, hvarinom han tillåter menniskor att närma sig honom. Detta är nödvändigt att lära sig iakttaga för den, som är ämnad att lefva i verlden, och det inhemtas till en början genom en noggrann vaksamhet på oss, som redan äro hemmastadda och erfarne på lifvets upphöjdare platser. Låt denna lärdom blifva dig till framtida nytta! Och den gode onkeln, hvilken genom sin arbetsamhet och förmåga att ställa sig efter vinden, loverat sin lyckas julle in i strömfåran af maktens beskydd, der den nu i smult vatten gungade mellan stränder, fulla af gyllene frukter — den gode onkeln, saga vi, beundrade nästan sjelf visheten af sina råd och djupsinnigheten af de lefnadsreglor han utdelat, då Erik deremot Ifrån sin ståndpunkt anmärkte: — Om jag ock, för att göra er tillfreds, skulle kunna underkasta mig offret af min vänskap: skulle det väl vara mig möjligt att åt ett så varmt och ömtåligt sinne som Arnolds ge ett sår, som endast kunde lakas under föraktets ärr? Ty förakt måste bli utbytet af hans känslor, om jag så kunde bryta med honom. Nej, min gode onkel, ni har sjelf varit ung, ni måste hafva känt så, som vi unga göra det, ni måste halva erfarit hvad vänskap vill säga, hvilka band likstämmigheten knyter och hur grymt det skulle vara alt blifva bortstött af den man älskar. Ä — Ja, du har rätt! Äfven jag har varit ung — sade residenten med en egen vekhet i rösten. — Jag vet att ungdomen bar känslor, men jag vet ock att de — bedraga. Ungdomen är icke vishetens ålder, derför ... derför... I — Forårar icke lifvet af oss unga dygder — fortsatte Erik — ungdomen skänker oss lyckan, hvad kunna vi mera önska? ö kesidenten drog en suck. Han såg tillbaka till sin egen ungdom, en tid utan poesi, utan inbillningens nöjen, men sull af arbete och försakelser. Han kände nu, då han jemsörde sin sordna ungdomsmenniska med den, som i Eriks blomstrande och