Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1855, sida 2

—— varmhjertade bild stod framför honom, att något fattades honom, något oersättligt från denna flydda tid. Men han tänkte åter på de många belönade steg och framsteg, hvarmed han vandrat sin bana, och huru han i dem funnit ett vederlag för allt hvad hjertats ömmare fröjder förnekat honom, och han bäfvade att Erik skulle gå miste om de framgångar han så högt värderade. För godhjertad att emellertid fullt motsäga honom, men med en bestämd motvilja för det fortsatta umgänget med en person af ett namn, som han af den store rikskanslern sjelf lärt hysa misstroende till, sade han: I ungdomen och mannaåldren visar sig dock lyckan 1 ganska olika gestalter för vårt begrepp, och oerfarenheten är en hedragare den vi först med tiden lär oss att frukta. Emellertid, min kare Erik, ålägger jag dig, att icke sätta din fot inom tröskeln af unga Messenii faders hus. Der umgås män sådana som en Tungel, Nilsson, Kristofer i Fors m. fl., alla af tvetydiga tänkesätt mot den närvarande regeringen, och i hvilkas sällskap du aldrig bör finna din plats. Skulle du dock, hvilket jag likväl är långt ifrån att vilja föreställa mig — trotsa mitt förbud, och vända dina steg till ett ställe, som jag föraktar, så vet att du skulle stöta mig en dolk i hjertat och att mitt missnöje skulle följa dig, så länge till dess min ömhet hunnit förbyta sig i den kallaste likgiltighet. Efter denna hotelse afbröt residenten samtalet, såsom han afslutat ett kapitel, hvartill, liksom till detta, icke något mera var att lägga.