Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1855, sida 1

man måste hysa till konungens person; när slutligen det i en påfallande handling visade sig, all den ansvarige ministerns öppet uttalade åsigter voro diametralt motsatta de grundsatser, som han kontrasignerat, och att således regeringshandlingen var konungens och icke ministerns — när alla dessa förenade omständigheter framträdde, för att visa, det en allenastyrelse var å bane om ej de jure, ty grundlagen bjuder annorlunda, dock de facto, så kunde vi ej undgå, att häraf utdraga den naturliga och oundgängliga slutföljden, att ansvaret, under sådana förhållande, om ej de jure, dock moraliter, förflyttades ifrån rådgifvarne till konungen. Vi fatta ej huru denna slutföljd kunnat undvikas, så snart man nemligen ej vågar yrka, att regeringen är helt och hållet oansvarig, hvilket yrkande dock blifver en dårskap i ett land med tånkande samhällsmedlemmar. Hvarhelst sådana finnas kunna de nemligen omöjligt hindras, att fatta omdömen öfver regeringshandlingar och tillskrifva äran och berömmet öfver hvad de anse godt, samt förebråelsen öfver hvad de ogilla, den eller de personer, hvilka äro handlingarnes upphof och källa. Kunna än dessa omdömen hindras att blifva uttalade, så kunna de dock omöjligt hindras att blifva fällda, och en opinion utbildar sig sålunda hastigare eller långsammare, såväl rörande handlingarne som, på grund af dessa, rörande de handlande personerna. De som ifra för rådgifvarnes oansvarighet och likgiltigheten af huruvida dessa äga landets och representationens förtroende eller ej, hafva således oblidkeligt lagt ansvarigheten på regeenten. Det är gifvet, att hvarje konstitutionellt sinnad medborgare i det längsta afvisar ett sådant förestallningssätt, hvilka man anser vara för konungamaten komprometterande; men då denna makt sjelf i öppna handlingar lägger i dagen, att den vill hafva sakerna ställda på denna grund, att den ej vill veta af någon ministeransvarighet i konstitutionell mening, d. ä., med andra ord, att den sjelf åtager sig det ansvar, som eljest borde bäras af rådgifvarne -— då inträder också för representationen och landet den oangenäma pligten, att lemna rådgifvarne åsido och ägna sin uppmärksamhet åt den Åallenastyrande viljan-. Man har velat bestrida representationen och landet och särskilt pressen denna rättighet. Man har påstått att, om ock omdömen ej kunde hindras att blifva tånkla, så få de dock icke uttalas, annat än såvida de innebära beröm. I sednare fallet må de uttalas ju högre och grannare dess bättre och då är det icke så noga, om äfven en och annan handling, som icke utgått ifrån regenten, utan ifrån någon rådgifvare, ja t. o. m. ifrån någon samtida person, som ej stått i minsta förbindelse med regeringen, tillskrifves regenten. I annat fall åter, d. v. s. då omdömet öfver en regerings handling kunde blifva ogillande, då må detta alls icke uttalas, ty, heter det, tryckfrihetsförordningen förbjuder vid svårt straff allt klander rigtadt mot konungens person eller gerningar. Vi hafva redan förut besvarat det sistnämnda påståendet. Tryckfrihetsförordningen förbjuder allt slags laslligt yttrande om den re gerande konungens person och gerningar, men att dermed icke kunna aflses billiga och på sannings22 — — —