Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1855, sida 1

bröder. Axel, stackars gosse, har dessutom nyss haft sin a motgångar, som kunna ursäkta honom och begära skonsamhet. — Jag undsaller, som sig bör, för en rättvisa, stödd på så djupsinniga grunder — sade Sebastian och lemnade rummet. Residenten drog ett lättare andedrag då Sebastian icke mera var närvarande. Han hade aldrig, ej ens från hans barndom, riktigt, hvad man kallar, -kunnat medhonom; hans öfverlägsna kunskaper hade för honom någonting tryckande och hans spetsiga väsende någonting främmande och otrefligt. Han kände sig visserligen stolt öfver hans lärdom, men deremot ofta liksom förtyngd af hans närvaro. Då han nu befann sig ensam med de begge yngre bröderna, vände han sig emot Erik och sade: Jag har en ganska vigtig lärdom att ge dig, min kära gosse! Det finnes en konst, som utgör en af hufvudknutarne, om jag så får uttrycka mig, det allmänna lifvets politik, och som fordrar ett ganska fint studium: det är konsten att förstå det osagda, att läsa det oskrifna, att lukta det obrända-, såsom jag en gång hörde den store rikskansleren yttra sig. Erik lyssnade ganska uppmärksamt till dessa onkelns visa lärdomar, men utan att förstå mera än den allmängiltiga sanningen deraf, hvarför han, helt okunnig om deras egentliga syftning, frågade hvarföre de just i detta ögonblick blefvo honom lagda på hjertat. — Jo, emedan tillfället påkallar dem nu, just nu — Ssvarade residenten. Den store rikskansleren hörde jag en gång säga till sin son, gres Johan: ÅAf menniskans kläder kan man dömma till hennes yttre vilkor men af hennes umgängesvänner till hennes inre värde. Denna deduktion föreföll Erik ännu obegripligare, och han måste ånyo gripa till frågvishetens medel för att skingra sin okunnighet. — Messenius, unga Messenius, Arnold Messenius — sade residenten. Vid detta upprepade namn mörknade det ännu mer för Eriks begrepp. — Honom som ni så godhetsfullt tilltalade och så förbindligt bjöd i ert hus och sägnade er åt att få emottaga som I min vån? — Fägnade mig, sagnade, säger dul — — Det är just den nklen, min lärdom gäller. in gode onkel, om ni icke såge så allvarsam ut, skullesjag:t o att ni ville pröfva min sodtrogenhet. (Forts.) Mö Lä ONE N i