Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1855, sida 1

enliga sakta grundade anmärkningar, finner m man så mycket tydligare, då man slår upp Regeringsformens 106 S, der det vid strängtfansvar ligges konungens rådgifvare att i vissa fall göra konungen sörestallningark, äfvensom att vägra sin underskrift, utan hvilken ett konungens beslut ej kan äga laga kraft. Skulle nu det som ålägges konungens rådgifvare vara andra medborgare, vid strängt straff, förbjudet? Detta är tydligen lika litet grundlagens mening, som det skulle sammanhäuga med sunda förnuftet. När alltså omdömen, äfven ogillande, mot konungen och hans gerningar kunna uttalas, så följer äfven deraf att de skola blifva uttalade, och detta desto mera, ju mera man förmått göra gällande, att regeringens handlingar äro konungens ensak och att rådgifvarne i dem hafva ingen del och således icke för dem kunna ansvara. Detta är den oblidkeliga konseqvensen af allenastyrandet i ett land med tankeförmåga och yttranderätt. Huruvida det är konungen och kungligheten, som vinner på detta inkonstitutionella förhållande, skall framtiden visa. Vi hafva här tagit sakerna mera i allmänhet (in abstracto). Återstår att undersöka huruvida sakerna verkligen kommit på denna punkt, uti vårt land. Vi erkänna att vi i det längsta tvislat härpå. Det inkonstitutionella talet vid riksdagen, att medlen borde beviljas utan afseende på rådgifvarne; de upprepade yttrandena i samma andå uti Svenska Tidningen, m m. dylikt, syntes oss dock vara skiljda från regeringens, både konungens och rådgifvarnes, egna föreställningssätt. De sednare, syntes det oss, skulle aldrig kunna, derest de ägde någon skymt af politisk karakter, medgifva, att de sålunda reducerades till noll, och den förre skulle ännu mindre kunna gilla åsigter, som så nedsatte de rådgifvare han kallat till sitt rådsbord, för att gemensamt med honom öfverlägga och besluta öfver ett älskadt fosterlands välfärd. Dessutom kunde hvarken konungen eller hans rådgifvare undgå att finna, huru mycket sådana föreställningssätt vore stridande emot den statsförfattning, genom hvilken 1809 års män ville trygga säderneslandet mot allenastyrandets olyckor, de der nyss bragt landet till branten af sin undergång. Det må icke fördöljas, att ju våra förmodanden i detta hänseende på ett högst betänkligt sätt rubbades, då finansministern frih. Palmstjerna, till trots af sin famösa reservation i tullfrågan, fortfor att bekläda samma ämbete, oaktadt man hade alla anledningar hoppas, det Regeringens beslut i denna del skulle blifva alldeles skiljdt från bemälte friherres. — Men, tänkte vi, innan beslutet utgifves, har åtminstone med visshet frih. Palmstjerna afträdt. Då detta likväl ej inträffade, då den nya tulltaxan utkom kontrasignerad af samma frih. Palmstjerna, som emot samma tulltaxa på det bestämdaste reserverat sig, då kunde äfven den blinde se och då måste äfven den mest tvifvelaktige finna, att frih. Palmstjernas åsigter och råd här betydde mindre än intet, att, m. a. o. allenastyrelsen icke var ett tomt tal, utan en bedröflig verklighet. För att rätt bedömma karakteren af denna regeringshandling, som utan tvifvel är den enda i sitt slag efter det Sverges nyare samhälls— ——