Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1855, sida 1

Saxen. Han hade då ännu icke haft en blund i sina ögon, och det syntes att de utgjutit tårar. Det tycktes som residentens egna ögon vid dessa minnen ville fukta sig och han tillade: — Ja, den store rikskansleren har verkligen haft sina bekymmer. — Och likheten af dessa bekymmer med edra samt begges edert sätt att taga dem borde bli en ytterligare tröst — invände Sebastian med ett spetsigt hån. — Hvad vill du dermed säga? — Den store rikskansleren begret sin beherrskare och sitt) hjertas afgud. — Än sedan? Förklara dig! — Min bästa onkel, kan ni till den grad misskänna min vördnad för er, att jag helt dumdristigt skulle våga göra er en förklaring; liksom icke er egen skarpsinnighet genomtränger allt. — Du är full af sarkasmer och ironier mellanåt; men det passar dig minst emot mig, din onkel. — Ett sådant missförstånd trodde jag mig minst behöfva befara af er skarpsinnighet. Ni kan icke misstaga er. Den gode residenten, som verkligen hade en viss fruktan för sin brorsons lärdom, och icke hade någon lust, att sätta sin egen djupsinnigheti jemförelse med Sebastians, svarade: Jag missförstår dig icke på minsta sätt!Dina analogier hänga på håret af en spetsfundighet, ganska vanlig hos er lärda, men som vi, diplomater, sällan använda, och som derför först efter något betänkande blir oss klar. — Var det icke det jag väntade? Förklaringen låg tydlig för er skarpa blick. — Emellertid, — sade Erik, som hittills varit en tyst åhörare — emellertid hoppas jag att du icke, min kära Sebastian, vägrar oss, Axel och mig, del af en förklaring, som kunde vara rätt rolig att höra. — Hal! — sade Axel leende, — den ligger helt enkelt i det lilla ordet, som heter afundsjuka, och förstår du icke den förklaringen, sä förstår du ingen annan. — Det är förmodligen dina nyss vunna framgångar, som berättiga dig till en så anspråkslös slutsats — anmärkte Sebastian med denna min och ton, som ge orden deras bittraste skärpa. — Intet kif mellan bröder! — skyndade residenten att llägga sig emellan. — Dig Sebastian som äldst och lärd, tillhör att visa mesta förnuftet och undseendet med den yngste af dina