Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1854, sida 2

sannolikt icke på lång tid kunnat utveckla ett statsskick, som icke blott utgjort deras egen lycka, utan äfven skall komma att på hela den öfriga verlden utöfva den största inverkan. Huru annorlunda hade icke allt detta varit, derest Washington varit en äregirig och sjellvisk man! Uvilket inflytande har således icke äfven hans personlighet haft på mensklighetens utveckling! Och huru mycket har icke bristen på sådana män understundom verkat! Hade under Frankrikes sednaste revolution detta land ägt en enda sådan personlighet som Washingtons, så hade, efter vår fulla öfvertygelse, detta med alla sina fel rikt begåfvade folk aldrig fallit ett nytt offer för despotismen! Och hurudant hade väl Frankrikes och dermed Europas utseende varit, derest Napoleon I varit en Washington! Det synes ganska sannolikt, att äfven de sednaste revolutionerna i Tyskland, Ungern och Italien hade tagit en helt annan vändning, om det blott i hvart och ett af dessa länder hade funnits en man med den amerikanska srihetskampens och samhallsordnarens snille, kraft och ädelhet. Nu förirrade sig de lösta samfundsatomerna, emedan de icke ägde någon medelpunkt att samla sig omkring. Huru mycket skulle ej en man, en verklig man, kunnat uträtta vid den förvirrade församlingen i Frankfurt, på hvilken hela Tysklands öde för ett ögonblick berodde! Och i närvarande stund: huru stor betydelse äga icke de båda personligheterna Nikolai I och Napoleon II! Hela Europas och en del af Asiens öde vänder sig i hufvudsaklig mån kring dessa båda personer. Lemna vi regenterna och uppsöka i yttre afseende obetydligare personligheter, så finna vi icke mindre betydelsefulla bevis på deras inflytande. Det var en trasig barfotamunk, som dref Europa till den stora striden mot Asien, uti de korståg, som varade flera århundraden och gåfvo en ny rigtning åt Europas kultur. Det var en annan munk, som stiftade den ännu mägtiga Jesuiter-orden. Och hvad hafva de icke uträttat alla dessa vetenskapens heroer, som offrat sitt lif åt studier, hvilkas frukter blifvit frön till nya åskådningssätt och till de största praktiska följder. (Vi erinra oss endast Ericssons propeller och dess inflytande på det närvarande kriget). Dessa hastiga exempel må vara nog, för att visa huru mycket en personlighet kan verka för hela mensklighetens utveckling. Vill man se exempel på hvad den, med ihärdighet och kraft förmår vinna åt sig sjelf, så må man läsa Sixtus V:s lefverne. Alven Napoleon II:s lesnad är i detta hänseende ganska märklig. Huru kan någon då, med dessa lefvande historiska exempel for ögonen, säga, att personligheten intet förmår, att den åtminstone är af underordnad vigt, under det sakerna, de stora ändamålen äro allt? Ja, huru kan ni sjelf säga, torde någon sråga, att ingen menniska, om ock än så mägtig, kan hindra den allmänna utvecklingen och att iderna gått segrande fram, oberoende af per sonernas medeller motverkan? Lösningen af denna motsägelse torde ligga deri, att personligheterna förmå mycket, då de verka enligt utvecklingens lag, hvilken är ingen annan än Guds egen lag. Verkande enligt denna föra starka och ädla andar menskligheten framåt med stora steg, och äfven de mindre och svagare personligheterna kunna på denna väg uträtta stora saker. Verkande åter emot samma lag, brytas äfven de starkaste krafter såsom rö för vinden. Att verka i denna lag är, med andra ord, att tjena Guds och mensklighetens sak, att vara en gren med i mensklighetens stora organism, som hemtar saft och kraft ur dess lif och sjelf derigenom skjuter nya skott och återskänker åt det hela nya salter. Att verka emot samma lag är åter, med andra ord, att tjena sjelfviskheten, att göra det egna jaget till uteslutande mål för sin verksamhet, och det är åter, att lösrycka sig från mensklighetens organism; den så lösryckta grenen faller till marken, vissnar och dör. År det en stor och stark gren så gilver hans fall ett sår åt trädet som, ifall det ej qvafver, dock alltid något hämmar dess utveckling. Om vi granska de anförda exemplen och de många, som till dem kunna läggas, torde den nu anförda förmedlingen emellan de olika åsigterna om personlighetens obetydlighet och alltför stora vigt, visa sig ej sakna giltighet. Och slutsatsen deraf, som innebär både tröst och väckelse, blir, att verkandet i Guds tjenst, eller m. a. o. nti lagen för mensklighetens utveckling, blir äfven den svaga menniskan mäktig af stora värf och den rikare begåfvade mäktig af snart sagdt underverk; verkande åter i motsatt rigtning förlamas och förintas äfven stora krafter. Derföre är ock det goda, till trots af alla hädiska gensägelser deremot, så oändligt mvcket mäktigare än det onda, att dess min