Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1854, sida 3

— ——— — — — Styckegods. En lustresa. För någon tid sedan beslöt en ung man i Karlsruhe att göra en liten lusttur, tog på sig hatt och öfverrock och skyndade till jernvägsstationen. Han ville göra en liten allra som trefligaste lusttur till Strassburg, och återvända samma afton med sista bantåget. Vår unge hjelte måtte troligtvis hafva varit en betydligt större dyrkare af ett godt och varmt kök, än af ett kallt domkyrkotorn, eller ock hade friska luften och resan tillsammans betydligt skärpt hans matlusl. Antingen nu det ena eller andra var orsaken, eller det kanske helt enkelt var samma oförklarliga instinkt, som ständigt drifver alla rättrogna Berli nare till en viss källare vid Neuenvall, allt nog, den unge R. hade knappast hunnit komma ur kupEvagnen, förrän han redan var med halfva kroppen inne på en källare, der han förplägade sig med en god frukost och en flaska godt vin. Den ypperliga maten — naturligtvis kunde det aldrig vara det Ypperliga vinet! — gjorde honom upprymd — ,sidel, som han sjelf behagade yttra sig, hvarföre det också icke ville särdeles lyckas honom att samla och reda sina tankar, en omständighet, som han likväl tillskref inflytandet af luften i Strassburg — icke ar det goda vinet, Gnd bevars! Det oaktadt påminde han sig rätt tydligt, att han oyil korligt måste resa tillbaka med nästa jernvägståg; så krångligt det än gick, betalte han dock sin räkning, sprang till bangården och hoppade upp i en vagn. Inom kort var han försänkt i en djup sömn, ur hvilken han icke vaknade, förrän en konduktör, ehuru flere gånger förgäfves, häftigt ruskade honom i armen — Vötre billet, Monsieur! votre hillet!— Vår resan. de kände sig icke så litet öfverraskad vid att höra sig sålunda tilltalad på franska språket, då han bestämdt trodde sig vara i det tyska storhertigdömet Baden, hvarsöre han också med mycken ängslan frågade hvar han var. — ,Hvar skulle ni väl vara, om icke i Paris! ljöd svaret. — ,I Paris 2 — Han hade ingen biljett att uppvisa, icke så mycket penningar, att han kunde betala sin ofrivilliga resa, och man ville till en början nödvändigt lemna honom i polisens händer. Det lyckades honom emellertid att öfvertyga de kringstående om hela förloppet, hvarsöre man snart lät honom gå. — Gå, ja, men hvart? Det var midt i natten; han gjorde sig beredd att tillbringa natten ute i fria luften och började vandra npp och ned på de tomma gatorna. På detta sätt kunde han väl hafva vandrat en timmes tid, då olyckan ville att han skulle ådraga sig uppmärksamhet af två nattväktare, som följde på något afstånd efter honom. Detta märkte han. I sin ångest började han nu gå allt fortare och fortare, till dess hans hastiga promenad öfvergick till det snabbaste lopp. Men nattväktarne sprungo lika fort efter honom, och inom några få minuter befann sig den unge R. i säkert förvar, arresterad såsom kringstrykare. Som han hvarken hade pass eller penningar. skulle han undergå förhör inför polispresidenten; men innan dess inträffade lyckligtvis hans fader, till hvilken den unge R. genast efter sin arrestering hade