Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1854, sida 3

Om Svyalornas flyttning. (Insändt till Vermlandstidningen.) En iakttagelse har nyligen blifvit gjord i afseende på Svalornas flyttning, hvilken förtjenar komma till allmänhetens kännedom, på det att uppgiften må kunna pröfvas af flera personer, och sålunda verkliga förhållandet utrönas. Det är allmänt bekant, att Svalorna i slutet af September, när de första kalla höstdagarna inträffa, samla sig i täta skockar på tak, eller vid dammar och insjöar, der mycket vass växer. Ehuru nu mera ingen förståndig menniska tror på den sagan om Svalornas Åvinterdvala på sjöbottnen, alldenstund de frampå hösten i otroliga skaror anlända till Afrika, och en sådan vinterdvala dessutom strider emot fySiologiens hufvudläror, så har dock ett visst dunkel omsväfvat sjelfva deras flyttning. Man har ansett troligt; att Svalorna bryta upp mot nattens inbrott, och sedan fortsätta sitt tåg nattetid högt upp i rymden, i likhet med många andra insekt-ätande foglar. Detta skulle då vara orsaken, hvarföre Svalorna så med ens försviona från en trakt, utan att man kan upptäcka några flyttningståg, som förhållandet är med Stararna och Trastarna. Emellertid har nyligen herr jågmästaren Gadamer på Trolle-Ljungby i Skåne, efter 10 års noggranna iakttagelser, kommit till det resultat, att de Svalor, som vid flyttningstiden samla sig vid rör och vass, icke äro blott den omliggande nejdens svalor, utan att till sådana ställen dagligen ankomma nya hopar, stadda på flytning, och att dessa här hvila ut öfver natteu, samt sedan under dagen fortsätta sitt slytiningståg, isynnerhet från klockan 3 till 7 eftermiddagen dock ej i täta flockar, som andra foglar, utan såsom eit nät spridda öfver hela himlahvalfvet, med ett mellanrum af 20—50 steg mellan hvarje individ; och detta är orsaken, hvarföre svalornas flyttning ej bemärkes, utan af den uppmärksamma betraktaren. Sålunda räknade hr Gadamer, d. 23 Sept. 1852, 3002 individer endast på en bredd af 300 steg, hvilka alla med stor ifver ilade mot sydvest, utan att göra en enda vändning — och denna mängd tågade förbi endast under en dvarts timme. Tåget varade till kl. 7 med lika styrka. Egentligen borde man vid ett sådant tillfälle vara försedd med en god kikare, ty troligen skulle man då i den högre rymden upptäcka ännu flera, som ej kunna skönjas med obeväpnadt öga. Om nu denna iakttagelse stadfäster Sig, så är svalans naturalhistoria temligen väl utredd, sedan nu äfven prof. Sundevall trott sig hafva funnit, att orsaken till sagan om svalornas vinterdvala har berott på en förvexling med vår vanliga Strömstare, som i hast och på afstånd lätteligen kunnat af dem, som icke äro fogelkännare, tagas för en svala. —-n.