Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1854, sida 2

Lirikes Nyheter. EENGLAND. Vi meddela här nedan slutet på adressdebatterna i parlamentet. I underhuset föreslog Henry Herbert adressen, i det han hufvudsakligen fästade uppmärksamheten vid den lyckliga förändringen i förhållandet till Irland, som nu utan fara kunde blottas från trupper. Sir J. Pakington tog till ordet för oppositionen. Han ville ingalunda vägra regeringen de begärda förstärkningarne, då den tvertom förtjenade förebråelser för det den icke längesedan företagit ett sådant steg. Det såg ut som om engelska regeringen ända tills för omkring en månad sedan varit okun nig om, hur mäktig den stat var, med hvilken man var invecklad i krig; men nu, då den kände Rysslands hjelpkällor, var han öfvertygad om, att ingen i huset skulle vägra att bemyndiga regeringen till den största möjliga förökning af armen. Efter ett enthusiastiskt loftal öfver de allierade armåernas tapperhet, öfvergick Pakington till omnämnandet af den punkt i throntalet, som vidrör förhållandet till Öster rike. Denna stats politik var, sade han, mycket dunkel. Engelska folket betraktade den med misstroende, och han hoppades att lord John Russel vid lägligt tillfälle skulle lemna huset upplysningar. Det vore nu icke tid att föra partistrider. Det var verkligen en allmän åsigt, att regeringen icke ådagalagt tillräcklig duglighet. Man hade således svårt att förstå hvad den herrliga flottan egentligen skolat uträtta i Östersjön, hvarsöre man skonat Odessa, och mycket annat af samma slag. Sir Robert Peel sökte rättfärdiga ministeren, ehuru ej heller han kunde underlåta att klandra Ostersjöexpeditionen. Han förklarade det för en skandal, att Kossuth och Victor Hugo, medan de befunno sig på engelsk botten, kunde tillåta sig att anfalla tvenne af Englands allierade, Österrikes och Frankrikes monarker, samt begärde att regeringen skulle söka att göra slut härpå. Sedan krigssekreteraren försvarat det sätt, hvarpå kriget blifvit fördt, uppträdde Layard såsom regeringens anklagare och framhafde rustningarnes otillräcklighet. Ryssarne skulle inom kort hafva 200,000 man på Krim, och man måste sörja för att en tillräcklig truppstyrka kunde uppstallas mot dem. Äfven Disraeli anföll regeringen och förklarade, att han hyste starkt misstroende mot Österrikiska traktaten. Hvilken hjelp väntade man