Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1854, sida 3

Styckegods. Eget begagnande al telcgrafssaen. För någon tid sedan läste vi i ett engelskt blad följande anekdot. Kommis-en hos en rik köpman i Boston i Nordamerika hade förälskat sig i dennes dotter och vunnit hennes genkärlek. Då sadren erhöll kännedom härom, beslöt han genast att åtskilja de båda älskande, så mycket mer som en friare, hvilken bättre an stod honom, redan anmält sig. Han begagnade sig af kommisens tillfälliga frånvaro, då denne i affärer hade rest till Newyork, och skickade honem befallning att ofördröjligen, och utan att återvända till Boston, inskeppa sig till England. Under tiden, medan denna befallning qvarhöll den unge mannen i Newyork, sökte fadren att öfvertala sin dotter till det projekterade giftermålet. Den unga flickan hade föga böjelse att ingå på sadrens förslag, utan satte sig deremot, genom telegrafen i förbindelse med sin älskare, bad honom att infinna sig på telegrafbyrån i Newyork med en prest, samt lät sig derpå formligt vigas vid honom på telegrasisk väg. Brudgummen afseglade derefter till England. Det på detta egna sätt slutna giftermålet blef först sedermera bekantgjordt af den unga damen, då hennes far ville tvinga henne till den förbatliga förbindelsen. Om vigselakten verkligen blef erkänd såsom giltig, är emellertid mera än vi kunna säga. CIFTIHEUA aranband. För någon tid tillbaka bar man i Paris, och äfven på andra ställen så kallade välluktande armband, hvilka voro förfärdigade af ,grains dAmerique. En fransk läkare Dom Fråmy varnade allmänheten för dessa braceletter, emedan deras beståndsdelar utgjordes af arsenikhaltigt koppar och irispulfver; och burna kring handlosven framkallade de en hetsighet i huden, som icke var utan fara för helsan, och att en längre stund hålla en dylik liten kula i munnen, skulle snart hafva döden till följd. Ehuru dessa armband redan kommit ur modet, torde måhanda en varning mot dem icke vara helt och hållet öfverslödig. Bik igt avaradt. En berömd violinspelare blef inbjuden till middag hos en engelsk lord; han antog inbjudningen, men kort före middagen kom ha herrlighet sjelf till honom och bad honom medtaga sin violin. ,Ursäkta mig, Mylord, svarade violinisten, min violin spisar aldrig middag. Ena nitisk betjeat En af göromål öfverhopad embetsman, som var inbegripen i samtal med någon om ett angeläget ärende, behöfde ett dokument, och ropade på sin betjent för att hemta det. Då denne emellertid icke kom, sade den fremmande: ,Jag skall söka upp honom, om jag får lof.F — Men herren svarade leende: Nej var så god och gör er icke besvär; jag känner min Johan, han har säkert gauw ut att promenera i milt ställe, då han vet, att jag icke sjelf har tid dertill. Anekdäcter. Filosoferna antaga att hörselsinnet skarpes då man tillsluter ögonen. En muntergök yttrade, att det förmodligen var af denna orsak, som man om Söndagarne såg så många personer tillsluta sina ögon under åhorandet af predikan. — En skolmästare hade en särdeles lätt metod, att lära barnen läsa. Han sade dem nemligen, att de kunde utesluta alla ord, som voro svåra att uttala: ty det var merendels blott namn på fremmande länder, vill hvilka de likväl aldrig kunde komma. — En ung man från lendet kom till staden, för att helsa på sin fästmö, men kunde en läng stund icke finna på något att säga henne. Slutligen borjade det