Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1854, sida 2

Marquardt kom mycket väl ihåg att han vid samma tid varit i Horsens med sin bägare. — Och sista gången? frågade han bäfvande, nästan hviskande. — Sista gången var i går. Jag hade ett ärende hos smeden i Bierlev, då kom frun gående öfver till Hvolgaard för att hälsa på sin dotter. Marquardt svarade ej; han hade fått dessa bevis så handgripliga, att de ej qvarlemnade I något tvifvel hos honom. Medan han teg betraktade bonden honom uppmärksamt, utanjatt kunna satta den smärta hans berättelse uppvackt. Han hade då blifvit bedragen på allt, denne stackars man, tillochmed af henne, den enda, på hvilken han aldrig tviflat; hädanefter hade han ingen mer att lita på. Med hans egen och hans slägts olycka förenade sig dessutom den plågsamma förödmjukelsen att veta sin hemlighet lemnad till pris åt alla. Bonden var i detta ögonblick icke blott hans förtrogne, utan tillochmed hans domare. Derför syntes honom detta sista nederlag störst bland alla dem han lidit. — Hvad sitter ni och funderar på? frågade bonden slutligen; tviflar ni på det jag sagt? — Nej, min vän! svarade Marquardt med