Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1854, sida 2

beslut, som nu fattas, kan visas vara sjelsstanvåra läsare, att deröfver göra sina reflexio— — — Huru går det med neutraliteten? Att denna fråga, som från så många håll höres, hittills varit något svår att besvara, må man ej undra på, då ,den höga politiken, genom att oupphörligt åka och vända, gjort allt, för att lem-a folket i ovisshet om denna sak, som dock, märk väl, är folkets sak vida mera än regeringens. I Nedanstående uppsats visar dock, att svaret börjar snart träda i dagen, och att, sedan alliansen med Österrike afslutats, äfven Sverige torde komma att ansluta sig till vestmakternas ; förbund. Vi lemna derhän, huruvida, under sådana förhållanden, det varit så klokt, att med all ifver söka qväfva den svaga gnista afkrigslust, som ett ögonblick höll på att uppflamma hos nationen; huruvida det varit så politiskt, att ådagalägga neutralitens stora företräden, farorna af Sveriges deltagande i kriget o. s. v. Visserligen har man dermed vunnit, att det digt, d. v. s. vara den allenastyrande viljans egen fria handling, utan impuls från nationens sida. Men det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida det icke varit lika så klokt, och dertill fullt ut så diplomatiskt, att hafva likasom fallit undan för nationens vilja i en sådan fråga, der det dock kommer derhän, att man måste vädja till nationen. Den ofvannämnda uppsatsen, som läses i ,Postoch Inrikes-Tidningar den 15 dennes, har följande märkliga lydelse, och lemna vi åt ner. P.T. yttrar: Med ,Bore hitkom, bland annat, följande märkliga artikel uti Wiener-tidningen Ostdeutsche Post, med anledning af den nyligen slutna tripel-alliansen : För första gången sedan syratio år ljuder åter såsom en krigslösen genom verlden ropet om ,de tre allierade. Men betydelsen af detta krastord, huru har den ej fullständigt sörändrat natur! Personerna, statsgrupperna äro helt andra nu än på den bekanta tafla, som framställer de tre monarkerna efter folkslagtningen vid Leipzig — endast ett har förblifvit sig likt: den stora politiska orsaken, det stora politiska ändamålet. I början af detta århundrade var det Frankrike, som genom en kedja af kolossala erösringar kom på den tanken att återupprätta Carl den stores, den märkvärdigaste vesterländska herrskares, thron. Redan hade det lyckats denna makt att genom tvedrägten inom Tyskland, genom skapandet af en rad små, vanmäktiga stater, erhålla protektoratet öfver länder och folkstammar, hvilka förut voro delar af andra riken. En kedja af familjförbindelser syntes fästa vid dess öde hela dynastiers framtid; men en aldrig hvilande ärelystnad väckte verlden till en förening, som under ,den heliga alliansens banr räddade den europeiska statsfamiljens sjelfständighet från det ok, hvari ett stort och ännu oupphunnet snilles herrsklystnad höll den bunden. De tre allierade-, hvilka den 2 December räckt hvarandra handen, stå på samma historiska grund, hafva samma historiska mål. Den I motsats, som framkallat detta, är blott ännu skarpare, ännu mera skärande. Ett rike, hvilket icke liksom Frankrike sedan ett årtusende Strålat med vördnadsbjudande glans, såsom en stjerna bland de ädlaste nationer, ett rike, hvilket sedan knappast ett århundrade tillbaka inträdt bland Europas kulturstater, men ännu icke der erhållit borgarerätt, väcker under inflytandet af en obefogad herrsklystnad anspråket alt återupprätta Constantin den stores rike och vill. olikt den mäktige Napoleon, som i