Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1854, sida 3

nes dödssätt, har såväl undersökning af kronobetje ningen, som medicolegal undersökning och obduction af liken, förrätiats, och anföra vi ur t. s. kronolänsmannen Ekstams undersökningsprotokoll följande utdrag: , Härvid närvarande egaren till sagde bränneri, landtbrukaren J. P. Johansson i Stratomta berättade att, då han vid pass kl. 10 ja 11 e. m. å Fredagen den 10 dennes var sysselsatt med vägning af gröpe till bränneriet, en af arbetarne derstädes tillsade att 2:ne karlar lågo uti en med 6 tums djup mäskning försedd mäsklår och kunde icke utan hjelp komma derutur, och begaf Johansson sig genast dit, för att med stör sta skyndsamhet hjelpa de i fora varande karlarne, men eburu alla till hands varande medel vidtogos, lyckades det icke att kunna rådda lifvet på karlarne, som voro liflösa, då de togos ur mäsklåren: och uppgifver Johansson att dessa voro i lifstiden drängen Henric Pettersson i Stratomta och arbetaren Fredrik Pettersson i Linghem, hvilka voro af Johansson kande for nyktra och ordentliga personer, som sällan förtärde starka drycker och ej voro dödsdagen rörde af dylika drycker. I Härefter förekallades de uti bränneriet den dag olycksbändelsen inträffade varande arbetare, och hvar för sig berättade: Brännmästaren Johan Törnlöf i Linghem: att omkriog kl. 8, aftonen den 10 Nov, han tillsagt de af lidne, att rengöra den mäsklår, hvaruti de sedermera funnos döda, hvilket arbete de sade sig vilja fullgöra, enär de många gånger förut verkställt dylik rengoring. Vidare sade Törnlof att omkring kl. 10 å I1 e. m. s. d. han genom rop kallades till ifrågavarande mäsklår. och då fann Henric Petterssou ligga på magen somt Fredric Pettersson på ryggen uti mäsklåren; alla möjliga skyndsamma medel att rädda deras lif vidtogos, utan ändamålets vinnande. Öfrige viltoen anförde ungefär detsamma. På framställd fråga förklarade samtlige vittnena, att de aflidne dödsdagen icke varit ankomne af starka drycker ej belier varit ovänner sins emellan eller med öfriga arbetspersonalen i bränneriet, och att deras död icke vållats af dem sjelfva eller annan person. J. P. Johanson berättade att då han skulle nedgå uti mäsklåren, för att bjelpa de deruti liggande karlarne, han var nära att svimma och falla uti mäsklåren, om han ej lyckats få hjelp; deuna svimningsattack förmodade han härleda sig från den starka ånga, som utdunstade från låren. Provincial-lakaren intygar, att måsklåren befanns så upp till taket gående i det trånga bränneriet, att luftvexlingen svårligen kunnat ske under gäsningen, som nyss försiggåt. Örebro den 6 December. Petter Perssons från Sörby, Almby socken, hustru Albertina Broman, som, vid af rådstufvurätten härstädes företagen förnyad undersökning, befanns, efter då inhemtade upplysningar, icke vara skyldig till emot henne gjord angifvelse att hafva från handlanden Söderlindh under den häri staden sednast timade vådeld olofligen tillgripit säd, samt följaktligen undgick det henne vid första ransakningen ådömda straffet derför, nemligen att mista lifvet genom hängning, men deremot pröfvades skyldig, att för innebafvande af under samma eldsvåda för handlanden Söderlindh bortkommet gods, stånda tjufsrätt, har af kongl. Svea hofrätt, till hvars pröfning rådstufvurättens utalag varit trenne gånger understöldt, genom den 8 nästliane November gifvet hufvudsakligt utslag, befriats från ansvar jemväl i sistnämnde hänseende, hvadan Albertina Broman, som härför i nära 9 månaders tid varit innesluten i häkte, blifvit derutur, såsom icke i någon del sakfäld anklagad, lösgifven. — Vi hafva förut derom yttrat vår förmodan att Albertina Broman likasåväl som hennes man, hvilken också varit dömd att hängas, skulle undgå allt ansvar; och detta har nu, som man ser, verkligen slagit in. Om kongl. hofrätten ingått i pröfning af de anklagades påståenden emot handlanden Söderlindh, att stå till ansvar för det han, genom sina uppgifter, förmenats hafva väsendtligen Vållat deras sakfällande första gången till lifvets förlust, äro vi ej i tillfälle att nu upplysa. Wenersborg den 6 Dec. För nägra är tillbaka begingos inom Marks harad ett poströlveri å allman landsväg och ett rån vid Hulta qvarn. Vid begge dessa tält på hvarandra följde brott åtkommo rånarne en icke obetydlig mängd pennivgar, som sedan dess icke tillrättakommit, likasom ingen person blifvit om föröfvandet af dessa ogerningar fullt öfverbevisad, eburu några af de svårast komprometterade dels annu betinna sig på Långholmen såsom bekännelsefängar, dels andra redan derstädes aflidit. Ryktet om den mängd större sedlar, som rånarne vid dessa tillfällen tillgripit och som ännu tros vara förvarade i trakten, ehuru deras innehafvare förmenas icke våga öppet vexla dem, har föranledt en hop tjufgodsköpare från andra orter att försöka åtkomma skatterne för godt pris; och ehuru den ena efter den andra af dessa tjufkonstens välvillige beskyddare sätt sitta emellan ganska betydligt, hafva spekulationerne på den stora förtjensten dock icke asstannat. — Se här förloppet af en utaf de senaste försöken i denna väg: Fredagen den 13 November sistl. år hade Abraham Magnusson i Kattarp och Harald Eklund under Aggbult af Kinds bärad infunnit sig hos manspersonen Johannes Johansson i Holmäkra och öfverenskommit med honom att emot 350 rdr få tillbyta sig 2000 rdr. Kontrahenterne åtföljdes derpå till ett aflägset stalle, der Johannes Johansson på någon stund aflagsnade sig ifrån sina affärsvänner och äterkom med ett knyte, som skulle innehålla den betingade valutan för de tillredsliggande 350 rdr, dem Johansson genast anammade och aflägsnade sig derefter skyndsamt. — Köparne undersökte nu knytets innehåll och funno, i stället för de nu väntade långschalarne — nigra gamla, smutsiga och odugliga papper. Föga nöjde med denna utgång af saken, eftersökte de nu säljaren för att rätta det förargeliga misstaget, men denne stod ingenstädes att finna. Först sedan några i grannskapet boende hederliga personer blifvit underrättade om händelsen, lyckades det dem att anträffa Johansson hos en af dennes vänner, dervid Johanssön befanns innehafva 288 rdr 42 sk. af de så listigt åtkomna penningarne. Då Johansson icke genast ville medgifva att han bekommit penningarne på sätt deras egare uppsilvit, förvandlade sig aslärsvännerne till siender och J. blef grundligt kringklappad af de bedragne bedragarne. Penningarne togos i förvar och målet instämdes till Marks häradsrätt. Der dömdes nu vid sistlidet hösteting: Johansson att för förskingring af medlen böta 150 rdr bko eller undergå 28 dygns fängelse vid vatten och bröd, samt Abraham Magnusson och Harald Eklund att för Johanssons pinande till bekännelse hvardera böta 38 rdr