Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1854, sida 2

utbrast den gamle ifrigt, den förste, min son; din ära fordrar det. — Ack, Marquardt! svarade Ingeborg suckande, för vår ära hafva vi redan gjort nog; vi hafva blott tänkt på den hela vårt lif igenom; låt oss nu äfven tänka litet på vår lycka. — När skall han tåga bort? — Genast, så snart vi blott hafva hans ut rustning färdig. — Den kommer visst att kosta mycket. — Vi anskaffa det. — På hvad sätt? — Jag har redan funnit en utväg, svarade han förnöjd, gnuggande händerna. Vi behöfva blott sälja det lilla gärdet nere vid alarne, norr om gården. Ingeborg höjde småleende på axlarne. — Vi hafva ju försökt det flera gånger, men ingen ville köpa det. — Vi anskaffa penningarne på annat sätt, svarade Marquardt, för hvilken i detta ögonblick intet syntes omöjligt. Påföljande söndag efter gudstjensten blef det kungliga uppropet kungjordt vid sockenstämman. Vid samma tillsalle utbjöd Marquardt Trance sitt gärde; men, såsom Ingeborg förutsagdt, ingen köpare anmälde sig. Marquardt grubblade på nya utvägar, utgjorde planer och rådslog med sin vän, den gamle pastorn; men