Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1854, sida 2

— Låt det vara nog nu, Dorthe lilla, sad? Marquardt. Hennes tal är icke på sitt rätta ställe här. Hon faller frun besvärlig. — Besvärlig! upprepade Dorthe med en gammal tjenares djerfhet; ack nådig herre, säg icke så. Jag har ju känt henne sedan den afton hon blef född; hon har diat vid mitt bröst, låt mig då glädjas åt att återse henne, äfven om jag är den enda här i huset som har rättighet härtill. Anna qväfde med möda sin rörelse. Hon räckte skygg sin hand åt Marquardt. Ingeborg utbrast i tårar, hon hade hopknäppt sina händer och såg på honom med en bedjande blick, men sade intet. Alven i Marquardts drag var en strid synlig. Han reste sig upp, fattade den framräckta handen och utbrast: — Bordet är dukadt, min fru! Behagar ni dela vår tarfliga måltid? Med dessa ord förde han Anna upp till hedersplatsen, en gammal ländstol med hög rygg, som stod närmast kaminen. Anna tog plats; i det hon satte sig kastade hon sin blick på ett mörkt och välbekant porträtt af en gammal harneskklädd riddare, som hängde framför henne öfver kaminen. (Forts.)