Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1854, sida 1

skulle nödgas att respektera hans egendom. Det återstod ännu att finna ett sätt, hvarpå hans våldsamma död med någon rimlighet kunde förklaras. Han uppfann derföre en fabel, hvilken han gjorde så sannolik som möjligt, men på hvilken likväl ingen, som ej var mycket lattrogen, skulle hafva trott. Han kände emellertid Mezelia och hennes mor, och visste att de obetingadt litade på hvarje hans ord. Samtidigt härmed bad han dem på det innerligaste förlåta honom. Inder dessa förberedelser förflöt tiden, och ju mer visaren närmade sig den aftalade punkten, desto mer syntes minuterna bevingas. Plouen hade framtagit sin bäste kikare och rigtade den på ,Gregor. Alle man voro på däcket, och då det olycksdigra ögonblicket nalkades, äntrade de upp i rårna, den ene ester den andre. Kanonerna voro klara och den svarta flaggan var underslagen. Officerarne hade samlats på skansen. — Farväl, mina redlige och trogne kamrater! sade Plouen, och han tillade, utan att nämna något namn: Farväl, J alla, som jag esterlemnar här ! Visaren vidrörde just den punkt han sjelf angifvit; han fattade en pistol, satte den för pannan och tryckte al. En knall följde, och nästan i samma sekund hördes i sjerran ett