Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1854, sida 2

Pre Patria-målet. (Forts. fr. n:o 281.) Hr Retzius förklarade nu huru det tillgått med hr Lindhagens anstallande som bitradande läkare vid inrättningen. I anledning af de öfverhopande göromäl, som ålågo hr professorn efter sitt erhållna förordnande att vara direktor för inrättningen, hade han hos direktionen anmält behofvet af att mot årligt honorarium för sjukvårdens bestridande anställa en biträdande läkare, helst hr lifmedikus tid icke tillät att föra journalen, på samma gång han måste fullgöra de göromål som åligga direktorn för en välgörenhetsanstalt. Till erhållande af denna befattning, hade hr lifmedikus sjelf föreslagit bataljonsläkaren vid Svea lisgardet, medicine doktorn och kirurgie magistern Carl Jakob Johannes Lindhagen, hvilket förslag af direktionen blifvit gilladt, och hr Lindhagen genom protokollsutdrag blifvit underrättad, att han genom direktionens beslut blifvit antagen till biträdande läkare vid barnbördsbuset PrO Patriax. Hr Retzius hade vid afgifvande af detta förslag, såsom han yttrade, haft för afsigt att vid inrättningen fästa en läkare, som uppfyllde sina åligganden. Härpå genmälde hr Lindhagen, att ett dylikt protokollsutdrag blifvit honom tillstäldt, men att uti detsamma icke blifvit intaget hvilka och huru många göromål honom ålåge. Anställd som läkare vid en välgörenhetsanstalt, uppfattade han sin ställning så, att han vore berättigad att utan anmärkningar meddela de ordinationer för de sjuke som han fann vara af nöden, men han såg att hans ordinationer, innan de användes, först skulle genom fru Döhle förevisas hr professorn för att genomgå hans pröfning och erhålla hans gillande. Hr Lindhagen fästade domstolens uppmärksamhet på obehaget af den ställning hvari han sålunda kommit, och detta vore orsaken hvarsöre han under loppet af ett års tid icke ansett sig böra besöka inrättningen, och någon anmälan derom hade, honom veterligt, ännu icke blifvit af direktorn gjord hos direktionen, hvarigenom hr Lindhagen, förekallad, kunnat få tllfälle att förklara sig. Hr prosessorn, fortfortfor hr Lindhagen, Char i sitt sednaste yttrande låtit påskina att den biträdande läkaren försummat att föra journalen, men denna uppgift är endast en förevändning för att ytterligare söka påbörda mig försummelse. Journalen utgör endast en anteckning då qvinnor intagas samt tiden då förlossningen eger rum. Hade hr professorns af-igt med mitt anställande vid inrättningen hufvudsakligen vari, att jag skulle föra journalen, så hade jag nödgats att försummande min öfriga praktik, likt en portvakt hela dygnet om vistas inom inrättningens lokal. Denna jouroal har alltid förts af förestånderskan. Sedan hr Lindhagen besvarat åtskilliga af hr Retzii uttåtandent förklarade han sig icke hafva något vidare upplysat hvarefter öfriga vittnen förekallades och fingo efter af, lagd vittnesed afgifva berättelse om hvad de i målehade sig bekant. Då alla dessa fyra vittnen voro intagna på barnbördshuset under samma tid som aflidna Samuelsson, anse vi oss icke böra utsätta deras namn, utan meddela endast ett sammandrag af deras vittnesberättelser. Iliera af de inkallade vittnena blefvo af konstapeln Samuelsson tillfrågade om icke äfven de, ehuru säsom gratispatienter intagne å allmänna rummet, blifvit af såväl sörestånderska som sköterska vid utskrisningen aforejade penningar. Ordför. ansåg sig icke böra bisalla framställandet af denna fråga, såsom icke hörande till föremålet för ransakningen, helst sådant oskick icke blifvit i stämningen åtaladt. vittnesmålen vore för öfrigt hufvudsakligen af följande innehåll: Sköterskorna infinna sig uti allmånna rummet endast morgon och afton. Ett vittne, som under de två sista nätterna af hustru Samuelssons vistelse på Pro Patria haft sin sängplats vid sidan af hennes, intygade att, ehuru Samuelsson lidit svåra plågor, ingen sköterska varit till hands för att bistå den sjuka. Första natten hade vittnet haft krafter att sjelf stiga upp och biträda hustru Samuelsson vid ett stickbäckens begagnande, men sista natten hade vittnet sjelf varit så svag, att hon icke kunnat gifva den sjuka vännen bistånd, utan hade vittnet på Samuelssons begäran tre gånger ringt på klock strängen, ehuru ingen sköterska hade iufunnit sig, så att den sjuka högt jemrande sig öfver sina svåra plågor och oroad af sitt barns skrik, och dertill af svagheten oförmögen att vända sig, måste tillfredsställa sina behof i bädden och derigenom förvärra sitt lidande i sin bjelplöshet. Ett annat vittne, åberopadt af hustru Söderberg, intygade att hon hört att hustru Söderberg, under det hon låg på Pro Patria och hennes sjukdomstillstånd förvärrades, en dag enträget bedt sin man, då han besökte henne, att gå in till fru Döhle och söka öfvertala henne att tillkalla läkare. Hvad fru Döhle svarat, hade vittnet, som låg sjuk i sin säng, icke med egna öron hört; men gesällen Söderberg hade, efter någon stund, mycket nedslagen åter inkommit i sjukrummet och förklarat att han icke lyckats förmå förestånderskan att eftersicka läkare. Vittnet tog pi sin ed att under den tid af 14 dagar hon var intagen å inrättningen, ingen läkare innevarit å allmänna rummet. I anledning af detta vittnesmål blef nu närvarande gesällen Söderberg tillfrågad huruvida han verkligen, på hustruns begäran, till fru Döhle framfört en dylik anhållan. Söderberg svarade: Ja, ty då jag skildrade i de mest bevekande ordalag för fru Döhle min arma bustrus svåra plågor, som hotade att, i händelse läkare icke genast tillkallades, heröfva mig min maka och mina värnlösa barn deras enda stöd, deras moder, så utfor hon, vägrande att bifalla min begäran, i häftiga ordalag: att hon ansåg min hustrus sjukdom ej vara af så svår beskaffenhet, att professorn borde besväras med budskickning; tilläggande Döhle, att hon i så många år varit anställd vid inrättningen att hon vore fullkomligen kompetent att bedöma om och när läkarevård voI re af behofvet pakallad eller icke. ö På särskild af ordföranden framstäld fråga, förklara I de Söderberg att fru Dohle vid tillfället icke yttrat et PR kT—J—? ——