mi: 3 C...884-88 8 AAOA ——— Den 4 December. Man läser i Sv. Tidn. följande moderat framstallda, men särdeles välgrundade anmärkningar rörande de regeringsbeslut, som d. 26 Nov. på rikssalen meddelades Rikets Ständer. Efter att hafva uttryckt sitt bifall till de beslut, i hvilka regeringen samtyckt till de af Rikets Ständer beslutade förändringar i grundlag och allmän lag, yttrar Sv. Tidn.: PDeremot torde delade tankar ega rum om giltigheten af de skäl, som förmått K. M. att vägra sitt samtycke till de trenne lagfrågorna: om bördsråttens upphörande, odkta barns vilkorliga arfsrått efter moder samt trettioårig ogift qvinnas myndighetsrätt. Hvad den första frågan beträffar, så, då K. M:t erkänner grundsatsens riktighet, men vägrar sitt samtycke på grund af högsta domstolens anmärkningar vid förslagets uppställning, hvarigenom viderboendes och nabos låeningsrätt skulle erhålla en förmån framför skyldemäns bördsrätt, samt då K. M. lofvar att till nästa riksdag göra proposition till Ständerna i enahanda syftning med det framställda försla get, måste det väcka någon uppmärksamhet, att Justitie-departementet icke på 8 månader kunnat bereda ett nytt förslag, hvarvid vi förmoda endast några raders tillägg i Standernas förslag varit af nöden, för att förebygga den anförda bristen. De uppgisna skälen för vägran al odkta barns arssrätt efter moder kunna icke öfvertyga oss om förslagets olamplighet. Fruktan för att vid de högst sällan inträffade fall, då en moder skulle förneka sitt barn — fäder hafva ofta denna grymhet, mödrar sällan — kasta en flack på en afliden qvinnas minne bör icke hindra medgifvandet af en naturlig rätt, lika litet som i samiljeförhållanden djupt ingripande tvister äro giltiga skäl för nekandet af en rätt, som redan var medgifven i våra landskapslagar och är införd i nästan alla europeiska lagar. Att modren redan nu kan gifva sitt barn samma rätt, som lagförslaget gifver, är ganska sannt, men hvarför göra denna rätt beroende af den tanke på döden, hvarmed få menniskor göra sig förtroliga? Med de förbehåll, Ständerna fästade vid sitt beslut rörande trellioårig ogift qvinnas myndighetsrått, att nemligen: myndighetsratten skulle sökas och bero af rättens pröfning, sedan förmyndare och närmaste fränder blifvit hörde; att giftomannaråtten skulle sortsara, samt laglig förmyndare vara närvarande vid myndig förklarad qvinnas arfskifte, synes myndighets rättens missbruk vara så mycket förebygda, som ske kan för att icke hindra den billiga grundsatsens framgång. Kraften af det skäl, som angifves för vägran af K. M:ts bifall, inse vi för vår del icke, det nemligen: att lagförslaget skulle lemna oafgjordt, huruvida konungens nuvarande rätt att myndig förklara 30-årig ogift qvinna skall upphöra, eller om den skall fortfara och af qvinnans val bero att söka sin myndighetsförklaring hos konungen eller hos domstol! Oss synes det vara klart, att konungens nåderått att förklara myndig, som naturligtvis komme att fortfara för qvinna under 30 år, skulle upphöra för den, som uppnått denna ålder, hvaruti vi icke kunna se någon i den kongl. vägran befarad motstridighet, emedan 30-årig qvinna icke vidare behölfver nåd, utan har ratt, under de vilkor, lagen föreskrifver. Att befria konungen från sådana ansökningar kunna vi icke anse utgöra spillandet af någon vigtig konungarätt. Allt hvad som i rättsväg kan, utan någon våda, öfverlemnas åt domaren, synes oss vara en fördel. Imellertid tro vi oss med tillfredsställelse se, att skålen för K. M:ts vägran till samtycke af Ständernas beslut äro äfven i denna fråga åtminstone hufvudsakligen formelia, och att således, om lagförslaget återkommer i en form, der den öfverklagade obestämdheten och derA E—— ——