Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1854, sida 2

han ej längre såg honom. Han hade till der grad vant sig att tänka efter hans anvisning och handla blindt efter hans order, att han ej förstod huru han skulle undvara desamma. Härtill kommo ännu några andra betraktelser. Hur inskränkt han än var, insåg han dock, att han ej kunde fälla kapten Plouen utan att på samma gång störta sig sjelf. Och Michel ville gerna lefva — lifvet hade ännu ej blifvit honom likgiltigt. Han skulle återse sitt hem, och han önskade på det högsta att der få tillbringa någon tid i fred och lugn. Han hade omkring lifvet en gördel fylld med guldstycken, hvilken aldrig lemnade honom hvarken dag eller natt. Med dessa penningar skulle han kunna iståndsätta sitt hus, förbättra och utvidga sin jord, låta läsa messor för sin själs salighet samt skänka vaxljus åt kyrkan, för de brott han begått. Han skulle således hafva tillräcklig tid att försona sig med himlen och utdela almosor här på jorden. Det var dessa tankar som sysselsatte matrosen de sista veckorna under öfverfarten; då han fick Brest i sigte, tänkte han ej längre på att hämnas. Hans hjerna var allför trång för att hysa tvenne tankar på en gång. Han tänkte blott på sitt hus och på det bruk han skulle göra af sin rikedom. (Forts.)