Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1854, sida 2

sig jordrymden r en stor orättvisa och vådligt för samhället att vilja indra den sattige att förvärfva det lilla han kan, men eremot lemna öppet för den rike att slå under Sig-så tora jordrymder han möjligen förmår. Det tycktes ästan vara mera skäl att genom lagstiftningen hindra ågra få att uttränga slertalet från jordbesittningen. lan åberopade visserligen nu att det skedde på det taten ej skulle gå miste om äskatten, men förr hade nan förbjudit bonden att ega mer än ban kunde sjelf ned familj bruka, och då också af det skäl, att Staen icke skulle gå miste om skatten. Petter Jönsson vekade om det vore rätt att bifalla utskottets betanande, då det gjorde alltför små medgifvanden åt den ;rundsatsen, att hvar och en bör få förvärsva hvad an förmår! helst hade han velat att 1853 års författning blefve upphäfd och den af 1827 åter komme att zälla i hela sin vidd, men då svårighet nu uppstod att få denna önskan utförd, så inskränkte han sig till alt bifalla utskottets betänkande. Många instämde. Anders Persson från Örebro län önskade också att 1853 års författning måtte kunna blifva upphäfd, men då denna vigtiga fråga tyvärr blifvit uppskjuten till sista dagarne af riksdagen, så önskade han att man måtte gilla hvad som blifvit åtgjort i den systningen, ehuru det var litet. Många instämde. Sahlström hade redan för 20 år sedan varit kallad till den kommitt, som var tillsatt för att behandla denna fråga. Han hade då erfarit att de landtbrukare, som der voro inkallade, ansågo sig vara representanter för de större jordegarne, och tycktes utgå från den åsigten att man åt dessa borde skaffa arbetare för godt pris. På riddarhuset hade sedan en talare uppträdt i denna syftning; han sitter nu i konungens råd. Vid behandlingen af dechargefrågan hade Sahlström varit i tillfälle att yttra sig om det orättmätiga sätt hvarpå 1853 års författning tillkommit, då den blifvit grundad på en framställning af 1840 års ständer, hvilken borde ha ansets förfallen sedan den icke rönte något afseende inom den i grundlagen bestämda tid, men icke ens blef följd enligt dess syfte utan vantydd och utlagd i en annan mening. Ehuru Sahlström gerna önskade 1853 års författning undanröjd, så ansåg han dock klokast att för närvarande bifalla hvad utskottet tillstyrkt. Många instämde. Per Nilsson fann det besynnerligt att någon kunde vilja lagstifta emot sjelfva den moraliska känslan. Det är utan tvifvel egennyttan att vilja hafva arbetare för godt köp, som förmått genomdrifva en lag att uttränga de mindre förmögna från egandet af jord. Sådant skulle likväl straffa sig sjelf. Från egna hemtrakter hade talaren den erfarenheten, att den som eger en torfva håller den kär och bemödar sig att genom ordentlighet, flit och arbetsamhet förbättra densamma och dermed sin egen ställning, så att trefnad kommer att råda i hemmet och förmåga finnas att uppfostra barnen till nyttiga medborgare, då deremot den som är tvungen att som statkarl förtjena sitt uppehälle än här ån der, saknar all framtid och förfaller i sedeslöshet samt af behofvet tvingas att öfverlemna barnen åt sig sjelfva att genom tiggeri vid grindar och på vägar lisnära sig och uppväxa till sjelfsvåld och lättja. Då ingen gräns sättes för de rika att slå under i hvad utsträckning som helst, så ansäg Per Nilsson det omoraliskt att vilja sätta en gräns Å å andra hållet för de mindre bemedlade, under hvilken de icke skulle få förvärfva en egen torfva. För öfrigt borde de som ifra för detta begripa att de utsätta sig för den största våda. Det är den lösa och fullkomligt oberättigade befolkningen som utgör den bördigaste jordmån för omstörtande agitationer, och fara kan vara att densamma i förtrytelsen öfver de maktegande klassernas orättvisa, en dag eggad af några orostiftare reser sig och med våld tager hvad den med rätta tillkommer och mera dertill. Under förhandenvarande omständigheter ville Per Nilsson gilla det lilla utskottet åtgjordt, ehuru man önskat fullkomlig frihet i jordförvärfvet Anders Andersson i Walla erinrade äfven om det starka missnöje som förorsakats af 1853 års förfaltning, hvilket missnöje gifvit sig tillkänna äfven här vid riksdagen. För öfrigt förundrade han sig att någor domsaga kunde ha fått så få bönder som 500 redu: cerade till de obesutnes klass. För sin del kände ta laren att en socknen inom hans kommittentskap ickt hade någon bonde med mer än å mantal, och har skulle derföre tro att antalet af så små bemmanslotte inom hela kommittentskapet skulle gå till tusental Han vilte emellertid nu bifalla. Wassmuth vitsordade äfven det allmänna missnöje med den sednaste författningen och att de små jord egarne äro ordentligt, flitigt och redbart folk, som ber gar sig bra, under det statkarlar och dylika äro falln för osedlighet och vanligen falla fattigförsörjningen ti last. Han ville bifall. a Nyqvist talade i samma syfte. Åsven vice talma Svartling förklarade att 1853 års författning varit skad lig och gillade betänkandet. Anders Andreasson från Elfsborgs län talade för bi fall och föreslog att man derjemte måtte inbjuda mec stånden att antaga bondeståndets beslut. Per Erik Andersson, Jöns Andersson och Jona Petter Danielsson, talade äfven för bifall. David Andersson förordade äfven att man mått bifalla, emedan hvad utskottet tillstyrkt ätminstone i något bättre är hvad som nu gäller. Men fick åtnå sig med en liten förbättring då man icke kunde så e stor, och föröfrigt borde man aldrig brådstörta förär dringar. Han tillvann sig mycket bifall och mänga ir stämde med honom. Matts Persson talade äfven för bifall, men var de enda som tycktes vilja förorda inskränkningar i menn skors rätt att förvärfva jord.