Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1854, sida 2

36. Den stora dagen. Plouen sick ej en blund hela natten. Om det blott varit sråga om hans lif, skulle hans beslut snart hafva varit sattadt; men det gällde hans lycka, och han kunde ej försona sig med den tanken att den verkligen stod på spel. Michel hade fått sina order och Plouen litade på honom; men ödet kunde blanda sig med i spelet och gäcka hans försigtighet. Och hvad fordrade han då af ödet? Blott några timmars uppskof, blott några timmar. Natten försvann för honom under de oroligaste tankar. Mer än en gång steg han upp och gick ut, emedan han trodde sig höra ett eller annat olycksbådande ljud; än hästtraf, än fotsteg. Han gick bort åt det håll, hvarifrån ljudet kom, men ingenting syntes till — det var blott ett foster af hans egna fantasier. Icke destomindre fortfor han att undersöka terrängen omkring slottet i alla riktningar, på det icke den aldraminsta rörelse skulle undgå honom, han höll utkik på sin fästmös och fru Angremonts fönster, och det mörker och den