Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1854, sida 2

del. — Jag har rätt att bestämma öfver min dotters hand, och hon liter helt och hållet på mig; men ju mer denna rättighet är min, desto större är äfven mitt ansvar. Jag tillstår för er, att detta ansvar förskräcker mig. Hvem är ni för oss? En främling. Vi känna er blott sedan kort tid. Händelsen har fört er hit, och händelsen har ingifvet er kärlek till min dotter. Hvad ansvarar oss för er? — Mitt ord, sade Plouen med naturlig a— Jag tror derpå, sade fru Angremont, annars skulle jag icke hafva talat så till er. Jag vet att ni är adelsman, och att jag kan lita på ert ord. Ni skall ej bedraga oss; det skulle vara alltför förfärligt att bedraga tvenne stackars fruntimmer, hvilka lefva så ensamme som vi, så hjelplösa, så utan försvar som vi; det skulle vara alltför ovärdigt, och så djupt kan ni ej vanära er sjelf. Dessa ord rörde Plouen på det högsta; han kände liksom ett hemligt samvetsagg i detta ogonblick, och om hans sjelfbeherrskning varit mindre, skulle han hafva förrådt sig. Lyckligtvis var fru Angremont så hänförd af sin egeu känsla, att hon ej väntade något svar; hon fortfor: (Forts.)