Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1854, sida 1

Oc-00Gc— — — — I morgon! Skulle man tro det? Plouen sof icke denna natt. Denne man, som under sin lesnad trotsat så många stormar och hvars hjerta tycktes vara af marmor, kande sig för första gången betvingad; han måste gifva vika sör en oemotStåndlig makt; han var verkligt kär. Detta barn hade genom sin oskuld rört honom. — Han kunde icke utan berusning se eller höra henne, och då hon aslagsnade sig, qvarlemna de hon hos honom en obeskrislig tomhet. Hos en korsar var detta något oerhördt. Det måste fördenskull också gifva fru Angremont tillräckligt att tänka på. Måhända var det blott en öfvergående känsla; en ren tillfällighet, som skiljsmessan åter skulle bota. Hon beslöt derföre att se tiden an och sätta honom på prof. icke resultatet; det var efter frukosten, då de befunno sig allena. Från det galleri, der de spatserade fram och tillbaka bredvid hvarandra, såg man hafvet och ön Kehouan, vid hvilken Gregor låg för ankar. — Stackars brigg! hvad den är öfvergifven! sade Plouen; om den kunde tala, skulle den beklaga sig öfver sin kapten! — Godt! sade fru Angremont, som upptog Dagen derpå kom det till en förklaring mellan henne och Plouen, och denna gång uteblef ö