Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1854, sida 1

— — — — — MG MAA — — — högst sparsamma. Det enda hon hade att hål la sig till, var hennes egen blick i hans väsen och karakter; men Plouen tillhörde icke det slags solk, som så lätt låta genomskåda sig. Åna dessa tankar korsade hvarandra i fru Angremonts hufvnd, medan Plouen sör henne bekände sin känsla för Mezelia. Då han slutat och hon skulle svara på en så bestamdt uttalad fråga, hade hennes bryderi ännu ej upphört. Plouen väntade en stund förgäfves ; derpå tillade han med sorgsen röst: — Ni tiger, min fru. Jag är således forkastad. — Visst icke, svarade hon i välvillg ton. — Hvarför tvekar ni då? — Skulle jag icke tveka, herr kapten. Det gäller ju mitt barns lycka. Men tyst, der kommer hon. Låt oss fortsätta en annan gång. Mezelia kom; man måste låta det bero härvid; för fru Angremont var detta ett uppskof, som hon väl kunde behöfva. Åstonen förgick under ett visst tvång. Endast den unga slickan var lika naturlig som vanligt, dock syntes hon aldrig hafva varit mera täck och liflig. Slutligen tog man afsked, och då kaptenen bjöd godnatt åt fru Angremont, tillade denna med en viss uttrycksfull betoning: