Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1854, sida 1

gor-, som icke ger vika för någon på hafvet, har strukit flagg för en skojare till neger! Jo pytt! Kapten skjuter sig hellre en kula för pannan, än han skulle finna sig i något dylikt. Och vi också, morian! Ja sådana äro vi nu en gång, då det gäller äran. Actzon svarade ej, ty han hade i hast fått annat att tänka på. Han följde med ögonen Tamerlan och Bajazet, som icke ville lystra på hans tillrop, utan med en obegriplig envishet stodo liksom fastnaglade framför ett ställe, der klippan var fullkomligt naken och brant och icke syntes ega någon slags öppning. — Men hvarför stå de då der? ropade han. Se, kapten. — Ja, det är besynnerligt nog! Ici, Tamerlan! — Ici, Bajazet! tillade Acteon. Båda spårbundarna lyssnade, men ett ögonblick derefter voro de åter borta på samma plats och syntes hafva beslutat att ej vilja lemna den. Denna ihärdighet kunde icke annat än ådraga sig kaptenens uppmärksamhet. — Der är nyckeln till hemligheten, sade han; dessa djur följa sin instinkt! Gossar! tillade han; i det han vände sig till truppen. — Kapten! sade sjömannen, skyndande dit. — Gen kanaljen deruppe en smula till bästa, och låten honom lukta litet på ert krut!