Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1854, sida 1

— W —— —— hans rådgisvare, ej heller på de i dagen lagd; Stora misstag dessa samma rådgifvare begått en hop lagstiftningsärender. K. Maj:t har mo digt trotsat allt detta skrik, äfven med fara at derigenom ådraga sig sjelf stort obehag, då naturligtvis den inkonstitutionella tanken lät! kan hos mer än en bland H. Maj:s undersåter uppstå, att de ansvarige rådgifvarne blott äre blinda redskap för H. Maj:ts vilja. Ganska tydliga vinkar hafva ock härom blifvit på sednare tider framkastade, ty det ligger ju i sakens natur, att den tanken skall uppstå, at! allenastyrandet låter sig lättare utföra med rådgifvare, som icke äga något stöd hos nationen och som derföre äro fullkomligt öfverlemnade åt den kongliga nåden. När nu dessa rådgifBvare tillika äro män utan sjelsstandighet, väntande att se sin medgörlighet belönt med något godt nådebrödsstycke, så blir det solklart, att den konungsliga viljan blir den allena bestämmande, utan att behöfva befara vare sig invändningar, reservationer eller resignationer. s Det är besynnerligt att ett sådant allenaregemente, icke ens inskränkt af folkets egen sjelfbeskattningsrätt — emedan den dirigeras af löntagarne — skall kunna ännu vara möjligt i Sverge, sedan vi haft nära 50 år för att utbilda vårt konstitutionella samhällsskick. Vi erkänna upprigtigt, att vi anse en sådan styrelse farligare än den rena, ärliga absolutismen, emedan i denna sednare allt ansvar drabbar den absoluta monarken, under det med våra former, obehaget för begångna misstag kan läggas på rådgifvarne, utan hinder derför, att äran af det goda som utföres, kan odelad tillfalla regenten. Under sådana former är det blott ett, som uppehåller ett lands frihet, och det är tryckfriheten. Vi hafva, himlen vare lofvad, ännu denna frihet temligen oförkränkt. Mätte vi veta att begagna den med hofsamhet, men utan menniskofruktan, och vådorna för en oansvarig allenastyrelse skola åtminstone vara mindre. Om det, såsom nyss är antydt, är på sitt sätt angenämt, att regera med impopulära rådgilvare, så förbjuder dock en skarpsyntregentklokhet, att låta denna impopularitet gå för långt. Det lärer också nu vara verkligen på allvar fråga om, att från ministeren asskilja de rådgifvare, som ådragit sig den största allmänna oviljan, genom de okloka regeringsbeslut de kontrasignerat, de föråldrade åsigter de uttalat inom representationen, samt den osjelfständighet de tyckas hafva visat i afseende å en mängd regeringsåtgärder, mot hvilka det hade varit deras pligt, att gilva underdåniga föreställningar. De ledamöter, som inför nalionens ögon, hvilka, under våra ofullständiga representationsformer, icke kunna se längre än till det yttre, mest blottställt sig, äro utan tvifvel finansministern sriherre Palmsljerna, ecklesiastikministern d:r Reuterdahl, samt f. d. t. f. finansministern herr Gripenstedt. Om! Aftonbladet är rigtigt underrättadt, skulle det ock vara meningen, att dessa personer skulle lemna konseljens hårda taburetter för de beqvämare platserna på Kommerskollegii presidentstol, Lunds biskopsstol och Örebro landshösdingestol. De blifva säkert icke missbelåtna med utbytet; tvertom är det väl för dessa slutliga goda mål de underkastat sig hela obehaget af sin närvarande ställning, att få bära hundhufvudet för en hop saker, hvartill de äro oskyldige, och hvilka de kanske ogillat, fastän de ej vågat uttala sin mening. (Så fick t. ex. frih. Palmstjerna oförskylldt bära skulden för sin famösa proposition om ett lån afstaten för uppförande af ett ridhus åt hofstallet, under det bemälte proposition lärer till sannskyldig fader haft hofstallmästaren Braunerhjelm). De asgående rådgifvarne skola, såsom sagdt är, helt sakert med nöje och lättade hjertan vanda ryggen åt både de besvärliga konseljgöromålen och de icke heller alltid så roliga hoftrupperna, och säkert skall mer än en af de— — 2—