Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1854, sida 1

SVR Me 1 MED, VILI ras qvarvarande kolleger med vemod se efte dem, då de bortgå att sätta sig på de beqva mare platserna, suckande: ,QO tresallt, syrsal lyckliga J, som redan nått målet !Men en annan sak är, huruvida natione; kan komma att dela dessa de afgående rädgif varnes belåtenhet. Vi vilja ej nu vidröra dei frågan, huruvida det kan anses vara alltid sin ordning, att belöna oduglige och ,ofolkli 8se rådgilvare med landets vigtigaste ämbeten såsom biskopsoch landshöfdingeämbeten, hvil ket kan blifva ett särskilt kapitel. Den vigti gaste srågan för tillsallet är, huruvida rege ringssystemet kan anses komma att vinna på de nämnda rådgifvarnes bortgång. Det har mer än engång blifvit i denna tid. ning utveckladt och beifradt, att Sveriges närvarande ställning oundgängligen kräfver ett progressivt regeringssystem i frisinnad anda. Denna politik är oss så påtagligt af alla omständigheter föreskrifven, att man skall vara bra förblindad eller ensidig, för att ej inse detta. Efter öfver 40 års stillastående kräfva våra förhållanden ett raskt framåtgående, derest man icke förr eller sednare vill framkalla sådanader förargliga ,Saltus, som kallas revolutioner, och öfver hvilka man sedan börjar skrika högt, sedan man arbetat med händer och fötter på att framkalla dem. — Nu framstår den frågan: ,lemnar de tre nämnde rädgilvarnes afdankande någon garanti för eller ens minsta utsigt till, att det stationära Systemet dermed skall sörvandlas i ett progressivt? Vi skulle intet högre önska, än att så besvara denna sråga med ja, men tyvärr kunna vi det ej. Antagom också, att i de tre bortgångnes ställe trenne duglige progressister inkallades i konseljen — hvad skulle de väl förmå uträtta mot de öfrigas flertal? — Också förmoda vi att ingen man tillhörande detta parti är nog oklok, att paralysera hela sin kraft och sitt inflytande, genom att inträda i en sådan koalition. — Återstår således endast, hvilket ock synes vara H. Maj:ts mening — ifall A.B. är rigtigt underrättadt — att de lediga rådgilvareplatserna fyllas af några bland det s. k. junkerpartiets män: hvad är då vunnet på utbytet? Jo, att systemet blir oförändradt, under ett ännu mera utbildadt allenaregemente, alldenstund de nyinkallade säkerligen ännu mindre än de äldre och förfarne skulle våga göra någon motsägelse. En ministereförändring, såsom den nu synes vara åbane, för att blidka opinionen, genom aflägsnandet af några af de mest impopulara rådgifvarne, synes oss sålunda icke kunna i minsta mån tillfredsställa nationens hilliga önskningar och fordringar, utan snarare blifva föremål för ökadt missnöje, då man i hela åtgärden ej tror sig kunna upptäcka något verkligt afseende på folkets behof och fäderneslandets välfärd, utan endast en politisk manöver, hvilken man vill repetera, sedan den lyckats flera gånger tillförene. De liberala böra, synes oss, skarpt hålla detta mål för ögonen, och ej låta bedåra sig af några skenbara kulissförändringar, att frångå den fordran, som bör vara allas lösen: ett progressivt-liberalt regeringssystem. Först sedan denna fordran är uppfylld kan fäderneslandet börja hysa något verkligt hopp om sin utveckling till inre och yttre kraft och om en framtid, hvilken det kunde äga, derest de som leda dess öden förstode sitt uppdrag och nitälskade att fylla det.