Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1854, sida 1

skräckelse, han vacklade som en drucken och utsträckte armarne liksom sör att söka en stödjepunkt. Plouen förstod alltsammans; han såg att det bela tog en oriktig vändning samt att isynnerhet han och hans folk voro skuld dertill. Hans öfverdrifna försigtighet och deras misstroende hade förderfvat allt. Hans bundsförvandt sväfvade i den ögonskenligaste fara; om några få ögonblick skulle det vara förbi med den stackars negern. Det var icke tid att betänka sig; skulle han kunna räddas, så måste de genast skynda till hans hjelp. — Gossar! ropade kaptenen, framåt! Actieon, släpp lös spårhundarne! Och vi, matroser, in på honom! Med dessa ord föregick han dem genom sitt exempel, och störtade fram med pistolen i hand. Hans trupp följde honom. Allt berodde på snabbheten en minut eller ett par kunde helt och hållet förändra ställningen. Matroserna insågo det och störtade framåt med blixtens hastighet. Spårhundarne närmade sig redan stallet. Deras skällande blandade sig med jagarnes rop, och lisvade scenen. Det var ett buller, en förvirring, en täflan, som ej låter beskrifva sig och hvars utgång var svår att förutse. Skulle Barrabas undkomma? skulle man få fatt på Vulkan?