Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1854, sida 1

as edra karbiner. Då jag gjort det, så må ni göra resten. oo — Det är bra, Barrabas! Du talar som en gud. Hitåt, gossar, och hören på! DÖ och sedan skall ni ej mer säga, massa, att jag icke hållit ord? i — Nej, nej! Du är en karl för ditt ord, det ser jag. Kom, gossar! Matroserna skyndade fram, och Plouen förklarade dem hvad som skulle ske och hvilken roll de hade att utföra. Medan han meddelade dem detta, kunde man på alla ansigten läsa den fullkomligaste misstrogenhet. Kaptenen skred icke desto mindre till verket, och efter ett kort dröjsmål lät han negern gå. — Gå! sade han till honom. Vi skola hålla oss färdiga. Barrabas kröp ut ur grottan och gjorde en lång omväg, innan han hann fram till ljungen, som var den plats, der de vanligtvis möttes. Af de yttranden, hvarmed han följdes, kunde man finna, hurudan sinnesstämningen var emot honom. — Hvilken oförsigtighet att anförtro sig åt en sådan kaltring! sade Acton. — I ditt ställe, min sörträlslige ebenholtzvän, släppte jag lös spårhundarne, sade mythologen. — Han skall förråda oss, han skall förrå