Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1854, sida 1

a revir i Sverges, ja alla länders — så vidt vi känna historien — störste konung. Det är ett godt vittnesbörd om ett folks sedliga ståndpunkt, då det på ett enkelt och värdigt sätt ärar sina verkligen store män; likasom det är ett tecken på en förderfvad tid, då lysande ärestoder uppresas åt ovärdige. Greklands och Roms bättre och sämre dagar utgöra bevisen härpå; under de förra ärades segraren vid Marathon med en enkel bild — under de sednare upprestes trehundrade ärestoder åt en Demetrius Phalerens ). Då Götheborgs stad upprest en ärestod ät sin grundlaggare, har den dermed hedrat sig sjelf. Och väl förtjenar aftackandet al denna stod att firas såsom en högtid; och väl må denna högtid blifva så utmärkt som möjligt. Den har ock väl varit värd, att arfvingen till Gustaf Adolfs thron infunnit sig, för att blotta sitt hufvud för hans bild och fyllas af höga föresatser vid dess betraktande. Ty skönare och renare kasta ej Minnet och Åran sin glans öfver någon furste än öfver Hjeltekonungen GUSTAF II ADOLF. Dagens fordran ger oss mod, på samma gång den må urskulda djerfheten, att med några matta drag teckna den store konungens bild, dervid vi skola ledas af Sverges störste historieskrisvare och Gustaf Adolfs minnestecknare, den odödlige E. G. Geijer. Han skall görat! var det löstesord, hvarmed Carl IX invigde sin unge son till manliga bragder för sosterlandets och mensklighetens väl. Och Svenska folket hade tidigt lärt kanna den unge furstens egenskaper, så att, då thronföljden vid Carl IX:s död var osäker, och valet stod öppet mellan den efter ärftlighetsgrundsatsen mera berättigade Hertig Johan och Gustaf Adolf, så öfverantvardades styrelsen åt den sednare, såsom den vardigaste. Han var derföre, såsom han ock kallade sig, en utvald konung. Gustaf Adolf var då i första månaden af sitt adertonde år. eI en mer utblottad ställning har väl svårligen, säger Geijer, en konung emottagit ett rike. Sverge hade sedan Gustaf I:s tid ej njutit freden. Ser man tillbaka på det inre tillståndet under de förflutna femtio åren: huru mycken oro och söndring! — Brödrakrig, borgerligt krig, stridigheter både om religionen och kronan, tvenne konungar störtade! — Carl lemnade sin son på en blodbestänktthron, krig med alla grannar. Och kastar man blicken framför sig: krig åter krig nästan utan albrott, under långa kommande tider. Med rätta anmärker dock Geijer, att man hos Gustaf Adolf alltför mycket beundrat hans krigiska bedrifter, eröfringarne, vapnens glans, den gamla nordiska, hedniska kraften. Svenska folket har andra och högre äreminnen. Det har ej endast gått öfver jorden med seg) rande, men blodig klinga. Det har i de eröfrade länderna utbredt civilisation, främjat rattvisa och mensklighet, häfdat frihet och rätt. ! Sådant är det medvetande, som vi ur verlden tagit med oss inom de klippor och skär, hvarifrån våra sader utgingo. Sådane äro ock de skönaste bladen i Hjeltekonungens la4