Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1854, sida 1

blick lemnat utkikshålet i klippan, hvarifrån han utan att ses kunde öfverse klippan vid Guionneau och allt som föregick på heden framför dem. På så sätt hade han följt maronnegern, ända till dess han smygit sig in i en acacieskog, der han försvunnit. Sedan detta ögonblick hade icke det ringaste synts till. — Skulle han hafva bedragit mig? sade kapten Plouen för sig sjelf. Jag har likväl studerat honom noga, och han hade ett gammalt agg till Vulkan, som är mig en borgen att jag ej kan hafva misstagit mig. Men dessa negrer, dessa negrer! Kan man väl någonsin vara säker på dem? Midt under dessa reflexioner fortfor han likväl att hafva ögat riktadt på samma pnnkt, och matroserna gjorde likaså; dolda bakom klippan voro de beredda på allt som kunde hända. Deras gevär voro laddade och ingen öfverraskning var möjlig; om än alla de kringströfvande negrerna tillsammans ginge emot dem, skulle de ej kunna uträtta något mot dessa käcke män, som voro så ypperligt försvarade genom sin ställning. Enligt Plouens beräkning var det genom acacieskogen som Barrabas skulle framkomma på andra sidan och visa sig på heden; fördenskull hade han också ögonen fästade på denna