Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1854, sida 1

branvinssrågan, så vill äfven jag inskränka mi dertill och lemna å sido alla andra, empirisk; eller logiska, uppslag i representationsfrågan Jag vill svara med en motfråga. Man har ju åtminstone från M. H:s sida, alltjemt klaga öfver ett bond-regemente i brödrariket Nor ge; och likväl har det norska storthinget ord nat bränvins-väsendet med en oförskräckt och skoningslös radikalism, som den nu varande svenska riksdagen med sina mot-stånd icke på långt när vågat härma. Huru kan nu den. na olikhet förklaras? Egentligen borde jag väl afvakta Sv. Tidn:s svar härpå; men det må tillåtas mig att på förhand försöka ett svar. Förklaringen är ganska enkel. Visserligen utgöra allmogens ombud i storthinget et flertal; men de sitta der — — icke såsom stånd. Redan från första stund visste de med saken närmare bekante, och de nyaste företeelserna bekräfta allt mer och mer, huru det i grunden var bevändt med den bittra sinnesstämningen hos vårt bondestånd emot förslagen i bränvinsfrågan. Det är icke hela ståndet, icke en pluralitet, icke ens någon betydlig fraktion, som i sjelfva verket och af öfvertygelse eller intresse nitälskar för det gamla, förderfliga bränvins-systemet; ty det är endast några få landskap, som nu mera bry sig om hela den handteringen. Dessa få landskapens ombud lyckades det imellertid att göra frågan till en ståndsfråga genom det retmedel, hvarom jag ofvan gifvit en vink. Ståndsbröder, som klagade, att man angrep dem i deras heligaste rättigheter, ville de andra ståndsbröderne icke ölvergifva; och så uppstod en tro på solidaritet, som aldrig blifvit i annat fall påtänkt. Hade de samma personer, som nu utgöra bondeståndet, suttit i en samsald representation, så hade det band, hvarmed de nu äro, eller rättare tro sig förbundna med hvarandra, icke funnits; och om en förbittrad bränvinsstrid uppstått, så skulle den samma hafva förts t. ex. af skåningar, blekingar, östgötar, kanske elfsborgare och vermlänningar, å ena, samt de öfriga landskapens ombud å andra sidan, ingalunda af stånd mot stånd. De icke blott af, utan äfven bland allmogen valde representanterne skulle, likasom alla andra, hafva grupperat sig kring två intressen och opinioner, icke kring ett ståndsbaner. Att annorlunda se saken förmår åtminstone icke jag, så vida jag icke skulle antaga, att enkom i denna frågan mennisko-naturen skall frångå sina vanliga lagar för orsak och verkan. Skulle stånds-anda fortfara, sedan stånd försvunnit? Naturligtvis är frågan endast om ordets politiska betydelse, icke om den sociala; ty i denna senare kommer stånds-olikhet alltid att finnas, med sin afund och sitt missnöje och andra åtföljande obeqvämligheter. Men den politiska söndring, som de olika åsigterna af samhällets trefnad föda, den skulle, under en samfåld representation, komma att bero på helt annat än stånd. Den politiska dårskap, hvarmed M. H, otrogen sina grundsatser om ton i debatten, afspisar alla, som ville antaga 1840 års representations-förslag, torde verkligen icke hafva gått så långt, att de väntade att få se pluraliteten inom representationen bestå af bönder, efter som allmogen skulle haft öfvervigt i de flesta val-kretsar. Bestär icke de väljandes pluralitet af arbetsfolk och allmoge i hvarje land, som har ett representativt stats-skick? Och är pluraliteten af de valde derföre bönder i något enda land? Jag väntar mig att få höra Norge åberopadt; och det är också det enda land, man kan åberopa med något sken af skäl. I branvins-frågan har imellertid denna bondetrepresentation, vill jag hoppas, uppyllt M. H:s önskningar och torde inom kort hafva visat älven åtskilliga andra goda sidor, som, det erkänner jag, hittills icke varit visaEEE RA RA