Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1854, sida 1

Det är bra! Du skall få lof att lefva i fred, men på det vilkor, att du delar med mig. Hvad var härvid att göra? Jag kunde ej slåss med honom, ty han skulle hafva mördat mig med ett enda slag. Hvad skulle ni hafva gjort i mitt ställe, massa? — Det var försigtigt af dig. Vidare! — Jag kom då öfverens med honom att dela, men han tog alltid brorslotten. Dervid var intet att göra; han behölde blott knyta sin näfve, så måste jag finna mig i allt. — Vidare! — Ja vidare. Så gick det en tid bortåt; men jag lofvade mig sjelf, att han skulle komma att ångra sig så snart ett tillfälle erbjöde sig. Hur mycket har jag ej måst tåla af honom! Barrabas glömde genom sitt personliga agg helt och hållet kaptenens fråga. Plouen upprepade den derför. — Det är rätt; jag glömde det, massa. Då jag gjort en fångst, förer jag den bort till foten af klippan — får, fjäderfän, grönsaker, hvad det sein kan vara. Det tjenar till intet att försöka narra Vulkan, han vet allting — intet undgår honom. Han vet hvar jag stulit och hvad jag stulit; han är en trollkarl och har umgänge med de onda andarne, det är tillräckligt kändt.