Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1854, sida 1

Den 15 November. ODet ar en ganska stor olägenhet, att icke på stället hafva någon kollega inom pressen, med hvilken man kan få utbyta åsigter, och hvilkens anmärkningar kunde framkalla en närmare belysning och utredning af många satser, hvilka möjligen innehålla flera tankar än mängden af läsare, vid ett hastigt genomläsande, märka. Likaledes vore det godt, att genom en annan tidning blifva uppmärksamgjord på misstag, hvilka äfven den mest samvetsgranne och försigtige skribent kan begå, då man, såsom förhållandet är med en tidningsskrifvare, alltid måste med snabbt löpande penna affatta hvad som förekommer. I saknad af en sådan kamrat, med hvilken man ju kunde stå i godt förhållande, fastan man hyste olika meningar i åtskilliga stycken, har Hand. Tidn., såsom bekant, haft sina spalter, så långt utrymmet det medgifvit, öppet för insändare, äfven för sådana, som på ett temligen ogrannlaga sätt begagnat sig af den frihet vi lemnat dem, att i vårt eget blad yttra sig emot oss. Men många anmärkningar kunna med allt detta göras och sprida sig man och man emellan, utan att någon bringar dem till offentlighet och låter red:n få tillfälle att förklara sig. I olikhet med en mängd andra personer, som gerna låta anmärkningar och förtal passera på muntliga vägar, blott de ej komma inför allmänheten i tryck, finna vi för vår del ingenting önskvärdare, än att ett mot oss rigtadt klander blir offentliggjordt, på det att vi må kunna antingen erkänna dess rättmätighet, eller visa dess obefogenhet. Närmaste anledningen till dessa reflexioner hemta vi deraf, att vi från ett par håll muntligen försport, att anmärkningar blifvit rigtade mot H. T:s red:n, derföre att vi sistl. Lördag meddelade ett utdrag ur ett par bref från Stockholm, deri en förklaring erhölls öfver den händelse, som verkade att lilla kreditivets förhöjning gick så ledigt igenom i Borgarståndet. A.B. hade redan antydt förhållandet så pass tydligt, att hvar och en begrep, det en ledamot af Borgarståndet varit uppkallad till H. M. konungen och hade af honom emottagit meddelanden i Neutralitetsfrågan af den beskaffenhet, att samme representant, ehuru förut hörande till oppositionen, nu beviljade anslaget och äfven för samma åsigt vann så många ståndskamrater att majoritet erhölls. Det var naturligtvis då ej svårt att fatta af