Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1854, sida 3

lar, dem vederbörande varit så lycklige att tillhändl sig, såsom fjäderfä, ägg, honing eller ryskt bröd, bu ren på axlarna, och, när han varit rätt lycklig på en sourage-expedition, en lefvande gås, som, bunden vid benen, hänger vid hans ena hand — allt detta företer egendomliga drag af den fine engelske officerns utseende. — Hvad det likväl skulle vara ypperligt, om man, med tillbjelp af Fortunati hatt plötsligt kunde flytta en sådan officer till London, försätta honom till hans bem, ibland hans slägtingar, eller till Pallmall eller Piccadilly, eller på de mjuka mattorna i offiicers-klubben, eller ännu bättre sätta honom på en vild Krimsk klippare, med tartarsadel och tömmar, och plötsligt låta honom visa sig i Rotten-Row; Gud vete hvad de lysaude damerna och herrarne skullo tänka om honom, hvad de skulle antaga honom för, och huru de skulle hafva denne fine man, som nu är så stolt af sin gås. Men så framt gamla vanor och känslor ej mycket plötsligt kommit ösver honom, så är det ganska säkert, att han icke vill lemna sitt byte till någon annan än kocken. Jag skulle önska, sade en gardesofficer med 8000 E. om året, ,att min uppassare ville komma, ty jag har ej haft en ren skjorta på 14 dagar. Våra allierade hafva det emellertid ännu värre än vi; bröd och några lökar, dem de sjelfve måste leta upp ur jorden, hafva i två dagar varit deras enda föda. Roleldieu och besöket I VaudevilleTneatern. Boieldieu var en mycket begåfvad menniska. En betydande talang, själens adel, det mest älskliga väsende, ooh allt detta genomträngdt af hjertats godhet, tillvann honom äfven dem, som icke egde förmåga att fatta och förstå hans stora förtjenster. Jag påminner mig ett mindre bekant drag ur hans lefnad, en enskildhet, något obetydligt, men som dock bär vittne om hans milda karakter, och jag kan icke neka mig nöjet att berätta detsamma. Vid Pariser-theatrarne af andra ordningen är det brukligt att lemna de operakomponister, hvilkas kompositioner man eger, fri entrå. Boieldieu var just den komponist, hvilkens musik på dessa theatrar ofta hördes, men ingen af komponisterna begagnade sig mindre deraf än Boieldieu. Han hade nemligen ännu aldrig gjort bruk deraf, då han en afton fick det infallet att besöka Vaudevill-theatern för att åtminstone en gång göra sin rättighet gällande. Han inträder, anmäler sig i kontroll-kontoret. Betjeningen derstädes blifver deraf öfverraskad och anhåller att han än en gång behagade nämna sitt namn; — så sker. Men det är omöjligt! utropar kontrollören. Hvad, omöjligt? säger Boieldieu. i5Ja, visserligen, svarar kontrollören, ,emedan herr Boieldieu hvarje afton kommer hit, och har redan intagit sin plats. Ahj det är något för mycket;säger Boeildieu, ,och jag är nyfiken att lära känna den man, som med en sådan djerfhet bemäktigar sig min plats. ,Om ni önskark, svarar kontrollören, ,förer jag eder genast till honom; ni får då förklara eder, och vi erfara hvem den rätte är. Jag önskar intet annat, återtog komponisten. Och i det han begifver sig af med kontrollören, förebrår han sig sjelf. Hvad, — tänker han, -— jag skulle störa den fattiga satan, som säkert nu som bäst njuter af skädespelet, och som så ofta gått hit, och detta för mitt infall att vara här en timma? Nej, det voro orätt Och han vände om. Min herre, säger han till kontrollören, ,jag har behof att se herrn derinne, jag skall tillstå sanningen. Det är verkligen Boieldieu, komponisten, men jag är hans bror, och jag trodde mig derföre kuuna få begagna hans plats. Nej, min Herre, svarar kontrollören, ,entrön gäller endast för komponisten, ej för någon af familjen. ,Det är i sin ordning, min herre, och jag vill betala min plats. 5Vål, och önskar ni, så går det an att få en plats bredvid eder broder. Nej, nej, icke så, vi äro sedan någon tid icke serdeles enige, och det skulle vara för honom genant att se mig här. Gif mig en plats skild från honom, och säg honom i morgon, förstår ni det, i morgon, att hans broder varit här, att han icke ville störa honom; och att han aldrig skulle återkomma och besvära honom. Och från denna stund visade sig Boieldieu aldrig mera i Vaudeville-theatern. (Tidn. s. musik.)