ningsutskott, för att besluta och uppgöra förslag till, att den kronojord, som Gustaf III tillat allmogen köpa till skatte, må återgå igen till kronodomaner med städslade bönder på. Med ett ord, man vet icke mer, hvar det slutar med att ålägga bevillningar och borttaga rättigheter för allmogen, sedan början nu är gjord, och det visar sig, huru vanmäktiga den nuvarande representationens skyddsvärn äro för allmogen mot en öfvermäktig och öfvermodig trestånds-majoritet, när denna icke längre aktar nödigt att respektera desamma. Det skall emellertid blifva märkvärdigt att se, huruvida äfven regeringen skall med samma käckhet drista utföra rikets ständers beslut att uttaga af allmogen en bevillning, som dess ombud aldrig åtagit sig, och således låna sitt bistånd till att spela den märkliga våldsdraman till slut. Man behöfver dock knappt tvisla derpå, ty frestelsen är nog stark, när det gäller att få pengar, myeket pengar, och man vet ju temligen säkert, att från det hållet frågan varit protegerad hela tiden. Men får väl se! Men sedan skall det också blifva icke mindre märkvärdigt att erfara, om Sveriges allm. skall låta allt detta sig väl behaga, och tåligt underkasta sig den så tillkomna och den pålagda bevillningen, utan att deremot energiskt protestera. Allmogen i vårt land är visst långmodig; men äfven långmodet har en gräns, och vederbörande böra alldeles icke blifva förvånade, om det gamla svenska mannamodet icke alldeles utan protast tänker låta smida sig i de fjettrar, hvilka de högvälborne, högvördige och högädle satt sig ihop att pålägga detsamma. Tiden torde emellertid för allmogen nu vara inne att vakna och se hvad klockan är slagen, i afseende på dess talan vid riksdagarne, derest det får blifva som det är. Fråga om, huruvida allmogen derifrån skall förträngas, eller, som är detsamma, nedtystas — ty hvad betyder det att man är der, när ens talan ingenting gäller? — har nu blifvit en i högsta måtto praktisk fråga. Skall allmogen hadanester tåla sig med, att en handfull af adelsmän, prester, grosshandlare och borgmästare sortsarande tar dess angelägenheter om hand, och plockar bort den ena al dess näringsrättigher efter den andra, tvingar dess representanter som en fårskock att deltaga i voteringar till allmogens ruin, eller voterar dem förutan, hånfullt påstående att hvad de sjelfve på föregående riksdagar yrkat såsom sin rätt och fått som sådan erkänd, icke är så noga med då det gäller bönderna ? Slumrar allmogen nu, hvad säkerhet har den för framtiden mot de andra samhällsklassernas kringskärande intressen? Lyckas det nu, som det visserligen gör, att med det s. k. lagliga våldets makt tillskansa sig bränvinstillverkningens förmån, hvad säkerhet har den, att icke äfven de andra få återstående förmånerna stryka med, att jorden så smått kommer i de mäktiges händer, och den oberoende bondklassen förvandlas till en beroende arbetsklass? Det går mycket väl för sig, det hafva vi sett, bara man har mod, böndernas representanter må pruta emot så mycket de vilja. Man slår under sig bankinrättningar, kreditinrättningar, hypotheksinrättningar, bränvinstillverkningsrätten, tullbevillningsrätten, skattebevillningsrätten, och sedan man så ordnat lagstiftningen, att bonden har ingenting att förtjena på, och omöjliga bördor att bära, så öppnar man honom låneanstalter, der han får den äran att pantsätta sitt hemman och lefva på skuld, tills det går på utmätningsauktion och ropas in af någon bland de lagstiftande privilegierade herrarne för en spottstyfver. Se der den oberoende allmogens framtid, om den efter hvad som nu passerat och hvad de för tillfället maktägande visat sig föra i skölden, slumrar. Det är en sanning, solklar som dagen, att de som hufvudsakligen bära landets bördor, böra mer än som nollor deltaga i besluten om dessa bördors fördelning. Talet om en representationsförändring har för allmogen hittills varit ett ord nästan utan betydelse, ty den har hittills icke kännts såsom ett behof, om den än kan kafva synts önskvärd. Nu, sedan borgareståndet också visat sig så föga pålitligt att ifråga om böndernas rättigheter stödja sig på, nu då allmogen är hänvisad på sig sjelf och sin egen kraft; — vill den nu låta tillfället gå sig ur händerna att uppstå som en man och uttala ordet: representasions-föråndring! med en enhällighet och kraft, som genljuder från Torneå elf till Falsterbo, så må den se sig om efter sina rättigheter och sitt välstånd ; så må den skicka sina ombud till fyrdelningsriksda