Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1854, sida 3

En af de sörslognaste konsthandlare för ett tiotal år sedan var Signor A. i Rom. Gladynt och litet fåfäng drog han ej i betänkande att då och då omtala sina lyckliga streck. Han berättade att en gång var en ung irländsk lord hos honom för att bese hans kollektion af nyfernissadt skräp i dyrbara ramar. Under pågående granskning af dessa föregifna mästerstycken, inkom en betjent i livr och aflemnade ett bref, som Signor A. läste, efter gjord ursäkt. — Jag har icke tid nu att befatta mig dermed; kom igen en annan gång, gaf Signor A. till svar åt betjenten. Då denne härvid syntes bekymrad och dröjande, tog sig lorden friheten fråga om brefvet rörde målningar. — Ja, genmälte Signor A., en gammal bolognesisk familj har för en tid sedan skickat mig i kommission en hop taflor, men jag har inte haft tillfälle att taga dem ur lårarne. Lorden blef nyfiken och ville prompt se dem, Signor A. var motsträfvig och sökte att uteslutande sysselsätta honom med taflorna kring väggarne. Slutligen lät han förmå sig att framtaga förteckningen öfver de dolda skatterna; den innehöll stycken af Guido Reni, Domenichino, Corregio, Salvator Rosa. Nu blef det icke länge möjligt att motstå lordens enträgenhet: han hjelpte sjelf att packa upp skatterna och köpte dem slutligen för 1000 louisdorer. — Det dröjde länge innan han blef upplyst att alla dessa taflor voro målade i sednare tid och med konst beredda utseende af gamla, samt att Signor A. blott spelat en fin komedi. Samme Signor A. berättade följande intrig med en annan konstälskare. Under det att denne med Signor A. öfverlade om förtjensterna i en tafla, som A. hade till salu, stannade en kurir med posthästar utanför porten, rusade in i rummet dammig och trött som han var, samt lemnade ett bref. — Seså, utbrast Signor A. efter slutad läsning, nu är jag vackert fast. — Huru då? — Åh, medan jag bjuder taflan åt er, skickar mig en ryss, åt hvilken jag i förra veckan erbjudit stycket för så och så mycket, kurir från Ancona med anvisning att lyfta hvad jag begärde. — Fransmannen blef afundsjuk, bjöd öfver Ryssen och fick taflan för tio gånger mer än både den och hela tillställningen med kuriren hade kostat. (Friskytten.) Georg Ernst Stahl, som dog 1734 såsom kunglig lismedikus i Berlin, var en särdeles duglig man i sitt fack och derjemte en sann menniskovän, som satte sin glädje i att hjelpa och tjena andra. Oaktadt han var en fredälskande man, föll det dock på hans att lott i längre tid nödgas lefva i oenighet med sin kollega, lifmedikus H., som tillfogade honom mången oförtjent skymf. Stahl fann sig häri med tålamod och tänkte aldrig på att hämnas, eburuväl han stundom hade godt tillfälle dertill; han blef fastmer sin fiendes välgörare. Lifmedikus H. hade nemligen till patient en general, som var mycket afhållen af konung Fredrik Wilhelm den förste. Den sjuke dog, och vid hofvet omtalades högt, att läkaren hade begätt oförlåtliga fel i hans behandling. Ändtligen kom ryktet också för konungens öron, och han var så mycket mera benägen att tro det, som han verkligen djupt sörjde öfver förlusten af sin gunstling; ban lät derföre läkaren känna sin ovilja, i det han ögonblickligen förbjöd honom all praktik. — Få dagar härefter blef Stahl uppkallad till drottningen. Knappt hade hon gifvit honom en kort underrättelse om sitt helsotillstånd, förrän hon sade: ,Käre Stehl tag icke illa upp, att jag har en bön till er, som kanske synes er något opassande. Jag har här en liten hund, som jag håller utomordentligt mycket af; det stackars djuret är illa sjukt och jag tror, att det kan hjelpas. Vill ni icke vara så god, att föreskrifva något för hunden? — vDet skulle jag gerna, svarade Stahl, om ers majestät icke hade sagt, att det var ers majestäts favorit. Konungen var just närvarande; Stahls svar väckte hans uppmärksamhet och han frågade derföre med sin vanliga munterhet: ,Hur så, Stahl, hvarföre det?4 — Jag vet af erfarenhet, ers Majestät, sade Stahl, ,huru olycklig en läkare kan blifva, när en gunstling dör, utan att han har någon skuld deri.? Kungen: ,Ha, ha! jag märker nog att han syftar på H. — Säg nu uppriktigt, har H. icke afdagatagit generalen? Stabl: Nej ers majestät må förlåta mig, att jag rent ut förklarar: H. är en lika duglig, som samvetsgrann läkare. Jag har hört — Kungen: Hela staden talar likväl derom, såsom om det vore en afejord sak. Stahl: ,Staden säger mycket, ers majestät! H. kan hafva sina fiender. Jag har hört mig noga före, huru han bahandlat generalen. Jag skulle hafya handlat på samma sätt; generalen skulle utan tvifvel också hafva dött under mina händer, och jag skulle lika säkert hafva varit öfvertygad derom, att det skedde mig orätt, om jag derföre mistat min praktik. Kungen: ,Stahl! han är en ärlig man; säg mig, är detta hans verkliga mening? Stahl: Ja, ers majestät, det betygar jag inför Gud. Kungen: ,Nå, det är väl mojligt. Menn skor tala ju ofta i vädret om hvad de icke känna. — Gif sig tillfreds; H. skall återfå sin praktik. 2 — (Ports.) Tillståndet på Urlasskhådeplataen. Daily Newsis korrespondent lemnar följande beskrifning på de engelske officerarnes utseende under marschen till Balaklava: Deras kläder, hvilka på hela veckan icke blifvit piskade, kunna icke hjelpas med borsten och hafva ett nedsmutsadt, dammigt och lursvigt utseende. Okammadt hår, djupt liggande ögon och ett seberaktigt utseende, som följer af brist på renlighet, höra till ordningen för dagen hos de fleste af dem. Detta är ock ganska naturligt; ty de renligaste menniskor kunna icke tvätta sig eller låta tvätta sina kläder, då det knappt finns vatten illräckligt att dricka. Med undantag af generalernes och någre af de gynnade stabsofficerarnes garderobe, finnes knappt ett dussin rena skjortor i armcen. En officer berättade för mig, att han på en hel vecka icke tvättat sina händer, och att tvätta sitt ansigte är en så stor lyx, att derpå ej är värdt att tänka. Orfficerarne af linien och garderna, hvilka måste arbeta strängt, hafva ett utseende, så stridande emot den föreställning, man i hemlandet gör sig om en engelsk officer i full uniform, att det, om man icke fästade afseende på ställningens allvar, skulle vara komiskt. Landstigne utan annat bagage, än hvad de kunde bära på sig, hafva de i de sednaste tre veckorna burit sin galauniform, marscherat, fäktat och sofvit i den, så att de skarlakansröda uniformerne blott hafva en aflägsen likhet med hvad de skulle vara, och guldtränsarna och guldepåletterna äro ömkliga reminiscenser af hvad de förut varit. Benkläder, hvilka af Krims damm och gyttja äro bragta i ett hopplöst tillstånd, och stöflor, hvilka bittert begråta gamla Englands berömda blanksvärta; en tschakå eller fältmössa, mycket begagnad, och stundom A iii se Ba aa