Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1854, sida 2

Sebastopols belägring. Oaktadt vi redan meddelat hufvuddragen af de märkvärdiga krigshändelser och storartade militäriska anordningar, som koncentrerats utanför Sebastopols murar, hafva vi dock funnit intresset för dessa ämnen vara så stort, att vi ansett oss böra meddela några ytterligare detaljer rörande vestmakternas anfall på och Rysslands försvar af en punkt, som för båda de stridande makterna är af omätlig vigt, och på hvilken strid derföre hela Europas ögon i närvarande stund äro fästade. Det på en gång mest intressanta och utförliga, som i detta hänseende förekommit i utländska tidningar, är en längre skrifvelse från Timess korrespondent, författad i form af en dagbok från lägret utanför Sebastopol. För att åskådliggöra händelserna i ett bättre sammanhang, gå vi tillbaka till korrespondentens bref af d. 6 Oktober. Han skrifver härunder följande: Lord Raglan och hans stab redo i går från Balaklava och uppslogo sitt hufvudqvarter nära arrendegården Dzeuzde-Otar. Från en kulle, omkring en och en half (eng.) mil från hufvudq rzarteret ses staden Sebastopol ganska tydligt. Utanverken på den sydliga sidan ligga blott 3 mil ifrån oss och hvarje dag, sedan vår arme företog den mästerliga marschen till Balaklava, hafva Ryssarne uppkastat fästningsverk och med största ifver besastat de delar af staden, som varit blottade. Vi höra, att det råder fruktan och missnöje inom murarne, men något yttre tecken se vi ej derpå. Några militara anmärkare säga, att derest vi, straxt efter slaget vid Alma, hade förföljt den slagna armåen så skulle vi med en forcerad marsch kunna hafva inträngt i staden vid dess södra sida och tagit fästningsverken med storm. Men forterne på den norra sidan, Fort Constantin och Stjernskansen, beherrska staden och kunde tillfoga den angripande armeen stor skada, derest ett sådant företag blifvit krönt med framgång. Huruvida kommendanterne, efter stadens fall, vilja hålla ut eller ej, är allena beroende af desse mäns natur och karakter, men, efter vanliga förhållanden, falla utanverken med den hufvudsästning, till hvilken de höra. Jag sitter på muren af en förfallen bondstuga, som tjenar till piketvakt för 3:dje divisionen, och hvarifrån jag kan se ned på Sebastopol. Det lyser hvitt och ljust i den herrliga oktobersolen, och vid första ögonkastet ser det ut, som om det vore öppet och utan försvar på södra och sydöstra sidan. Genom tub kan jag tydligt se Ryssarne arbeta såsom bin; qvinnor och barn komma med jord i korgar och det hvita tornet till höger om våra linier är redan omgifvet af en dubbel linie af jordvallar med hål för kanoner. Tornet är icke längre hvitt, utan har fått en grågul farg, förmodligen för att icke vara igenkännligt nattetid. Vid Fort Constantin och Stjernskansen är allt tyst och stilla — man ser icke en själ der. Man har uppslagit ett stort läger, försvaradt af jordverk, midt framför vår yttersta venstra linie, men man ser ej många der. Men en stor massa soldater exercera eller paradera på ett rum innanför lägret, som sannolikt hörer dit. Några få kosacker ströfva omkring på höjderna midt emot oss och hålla ögonen på