Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1854, sida 2

äan någon af de båda herrar, om hvilka här är fråga, utan att finna någon anstöt uti både att gifva ett sådant förord och att skänka detsamma gehör. Åtminstone skulle vi aldrig, såsom hr Crusenstolpe, anse något sådant innebära en infami. Efter hr Crusenstolpe emellertid så häftigt yrkar, att erhålla någon närmare upplysning rörande det rygte om ett sådant hans förord, hvars tillvaro vi omnämnt, så må han veta, att rygtet rörde en tulltjenst på Vaxholmen. Efter denna upplysning, torde hr Crusenstolpe kanske kunna draga sig till minnes egna yttranden i samma sak, derest han ej med skäl ansåge ärendet falla inom sqvallrets område, hvilket vi för vår del ej ämna beträda, äfven om vi dermed kunde visa, att rygtet varit något mer än ett blott rygte. Detta i sjelfva saken. Hvad rörer hr Crusenstolpes sista yttranden om afståndet såsom ett hinder för honom, att på hr Hedlund använda Franklins råd, så vilja vi nämna, att om hr Crusenstolpes penna numera icke är särdeles fruktansvärd, så är hans arm det ännu långt mindre. UTr C. har sjelf dragit försorg om, att båda förlorat det mesta af sin kraft. Han kan således, förmoda vi, icke heller finna det underligt, att en hotelse som följande icke kan göra något intryck: Om bemälte magister af vårt tålamod (sic!) med hans publicistiska snedsprång hittills fått courage till ökad djerrhet (), må han hådanefter taga sig till vara! (för hvad?). IIedern (hr Crusenstolpes ?!) fordrar att tålamodet når sitt slut. Han vakte sig etc.! I sanning — vi trodde den man, som här talar, äga mera besinning och menniskokännedom än han ville göra sig löjlig med en sådan hotelse. Detta svaghetens slöa vapen skulle icke ens i hr Crusenstolpes bättre dagar hafva förfårat den person, som här är föremål för hotelsen. Att hr C. dessutom redan uttömt allt hvad han i detta hänseende kan hafva att andraga, bevisas deraf att han, efter flera års förlopp, ansett sig böra relevera en småsak, hvilken längesedan blifvit upplyst. Vi låta honom sjelf berätta saken: Det är icke nu första gången hr Hedlund i sitt uppförande emot oss trampat hederns lagar under fötterna. Då han för några år sedan i Örebro utgaf en tidning, införde han i densamma så kallade Korrespondensartiklar från Stockholm under hvilka han, — utgifvaren af denna tidskrift ovetande — satte signaturen —us —, som denne nyttjat under sina Måndagsbref i tidningen Dagen, äfvensom under sina biografiska skizzer i Miniatur-Almanachan; och under denna signatur namngass en aktningsvärd man såsom författare till en nidskrift, hvilken väckt allmän förtrytelse. Om denna gemena manöver blef Ställningars och Förhållandens utgifvare först händelsevis underrättad. (Han saknar nemligen tillfällen att oafbrutet följa landsortspressen med en uppmärksamhet, hvaraf den nu är lika förtjent som den Stockholmska) genom en ganska skarp, mot honom personligen rigtad, apostrof i Postoch Inrikes-Tidningar, hvilka med skäl ansågo beskyllningen för auctorskap till paskillet ärekränkande. Vårt svar i sistnämnde tidningar blef helt enkelt, att vi aldrig skrifvit korrespondensartiklar till något landsortsblad och att vär signatur var stulen. Dervid läto vi bero. Magister Hedlund å sin sida gjorde. oss veterligen, intet försök hvarken att förklara eller försvara sig, ej eller att gifva oss någon upprättelse. Med denna sak, deri hr C. anser hr Hedlund hafva trampat hederns lagar under sötterna, förhåller sig helt enkelt så, att hr H., under den tid då han redigerade Örebro tidning, emottog en korrespondent-artikel från Stockholm ifrån en person, som i sitt namn ägde bokstäfverna —ns — —. Det föll hr H. då alldrig in, att denna signatur utgjorde något monopol för hr Crusenstolpe; han erinrade sig icke ens, att hr C. någonsin användt samma signatur. När så hr Crusenstolpes protest blef synlig i Posto. Inr. Tidn. föreföll den oss temligen opåkallad, hvilket dock ej hindrade O. T:s red. att meddela protesten och fullkomligt frikalla hr Crusenstolpe från författareskapet till den ifrågavarande korrespondensartikeln, hvarmed red:n äfven frikallade sig sjelf från all gemenskap med hr C., hvarom man var icke mindre angelägen. Om hr Crusenstolpe ej erhöll del af denna Ö. T:s förklaring, så rå vi ej derför, då det icke är vårt fel, att han saknar tillfällen att oafbrutet följa landsortspressen; emellertid hade han bort taga reda derpå, innan han påstår att hr Hedlund ej gjorde något försök att förklara sig. Man har sällsamma begrepp om hederns fordringar, då man påstår dem vara trampade under fötterna genom en sådan handling, som den nu förklarade. Att författaren af ställningar och förhållanden såväl i detta, som i andra hänseenden, ledes af förvirrade både rättsoch förstånds-begrepp, derom vittnar vidare i samma bref icke blott hans sammanställning af O. T:s korrespondens-artikel såsom nidskrift och sig sjelf såsom aktningsvärd mant utan ock hans luminäca 3. n A he