Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1854, sida 2

— de mäste ju spänna två oxar framför den sista vagnen! Jo jo, det ar nog saker, som han och hans solk kunna smörja sig med. De ha också tagit med sig alltsammans, och det sinns icke det ringaste att så på tre mils omkrets. Nå ja, låt gå! Han stod ju med pengarne i hand, och när man det gör, har man också rättighet att begära något för dem. För öfrigt var han alls icke illa, den der kaptenen! Han hade ett par granna ögon, det är säkert, och så såg han så förnäm ut, att det var en lust och glädje! Man kan icke neka, att om han svär som en hedning, så betalar han likväl som en kristen. Till yttermera bevis härpå, slog mulattskan på sin ficka, så att silsverpengarne klingade. — Ja han betalar som en kristen, och hans piastrar se ut som om de kommit direkte ur myntet! Hur mycket de kostat honom sjelf, derom skola vi icke tala; icke heller hvarifrån han fått dem. Hvar och en får sopa för sin tröskel, och har han ej kommit åt dem på ärligt sätt, så är det värst för honom sjelf, tillade hon med salvelse. Emellertid låg briggen ännu alltjemt orörlig och syntes taga sig en liten morgonlur. — Se bara, icke det ringaste lifstecken, den latmasken! ropade hon ifrigt. Och allting är ändå i ordning — det fattas icke så mycket