Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1854, sida 2

det medlidsamma hjerta generaltulldirektörens), hvars lagöfverträdelse hugsvalat en värnlös familj (Sich)) H.-T:s red. var nog känslolös, att icke blifva rörd af den bevekliga framställningen, isynnerhet som vi sett tillräckligt bakom vissa kulisser, för att fatta, att det misslyckade rentvagningsförsöket förutsatte en eutente cordiale mellan hr Crusenstolpe och ifrågavarande direktör, som gaf försvaret karakteren af en qvitterad tacksamhetsskuld. Likamycket vi värdera ett ärligt och från hjertat gånget urskuldande af menniskors fel och svagheter, lika mycket afsky vi ett sådant der skenheligt tal om första stenen och bevekligt vädjande till allmänhetens öfverseende, då det utgår ifrån en sådan Cato, som hr Crusenstolpe, och rörer en sådan Client, som generaltulldirektören. Det var alltså ej underligt, att vi i hela denna komedi sågo någon bekräftelse på ett temligen spridt rygte, att hr Crusenstolpe sjelf lyckats göra sitt förord gällande vid en och annan tulltjensts lilsattande. Såsom det var att förmoda hafva dessa anmärkningar varit för hr Crusenstolpe mycket oangenäma — det gifves också ingenting förargligare än att så finna sina hjertnjupna framställningar mötta med köld — och han har äfven i sitt sednaste häfte sökt allvarligt upptukta den person, som kunnat så våga sätta hans hjertas renhet och upprigtighet i fråga. Med hans vanliga förmåga att passa ihop likt och olikt och göra öfvergångar mellan de mest främmande ämnen, kommer han, ifrån beröm öfver kongl. theaterns goda förvaltning under frih. Bondes styrelse, till följande utgjutelse: Om nuvarande utgifvaren af Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning magister Sven Hedlund behagar tolka dessa reflexioner om styrelsen öfver de kongliga spektaklerna som något underslef mellan oss och theaterkassan, skola vi med samma förakt möta denna nya oförskämdhet, som då han häromdagen, i anledning af våra betraktelser uti Septemberhästet rörande det oväder, som uppstått i presteständet mot tulladministrationen, hade den vanvettiga dumdristigheten att utan vidare omsvep yttra, det vi såsom handtlangare ät chefen för tullverket trafikera med tulltjensters tillsättande. Hr Hedlund har likväl uraktlåtit att specificera det eller de fall då omförmälte pnblikanska simoni förmenas vara bedrifvet, och vi uppmana honom härmedelst ganska allvarsamt att offentligen fylla denna lucka i sin infami, innan vi definitift besluta om och hvad som bör göras med en så obetänksam fantast (vi begagna ännu den lindrigaste benämningen), som genom afständet är skyddad från det lämpligaste korrektivet — det Franklin föreslog mot oförskämda pressmissbruk. Hr Crusenstolpe har tydligen af sin hetta låtit förleda sig, att här skjuta ut alltför mycket krut på en gång och, hvad värre är, väcka misstankar mot sjelf, hvilka förr ej fallit någon in. Vi hafva nemligen aldrig förr än nu hört ifrågasättas, att hr Crusenstolpe skulle stå i nägon förbindelse till theaterkassan, och vi tro ännu ej derpå, emedan kännedomen om baron Bondes person gör en sådan förutsättning omöjlig. Bemälte friherre är nog hederlig och nog förmögen för att icke behöfva köpa sig några vänskapsyttringar på bekostnad af allmänna medel. Vill han enskilt göra sig personer förbundne, så blir detta hans ensak och står alls icke i någon paritet med handlingssättet, att bereda sig handlangare förmedelst tillsättning af allmänna tjenster eller utdelning af gratifikationer utaf statsmedel. Men äfven den som använder det sednare medlet till sina ändamåls vinnande, gör det naturligtvis med den försigtighet, att han aldrig kan derom juridiskt öfverbevisas, hvilket dock ej hindrar att fulla moraliska skäl kunna finnas. Dessa erhålla då karakteren af rygten, hvilka man naturligtvis i det längsta tvekar att bringa till offentlighet. Presteståndets oftaberörda diskussion bröt dock den tystnad vis å vis generaltulldirektören, som länge blifvit iakttagen, och det är föga troligt, att de representanter inom det högvördiga ståndet, som i denna sak yttrade sig ovanligt oförtäckt, gjort det utan fullgiltiga moraliska skäl. Det kan således icke hos generaltulldirektören förutsättas sådana hinder som hos frih. Bonde, att tillförbinda sig personers handräckning, då den kan behöfvas, genom lämpliga medel. Och lika litet innebära hr Crusenstolpes antecedentia några skäl derför att han ej skulle vilja emottaga en tjenst, som en välvillig gifvare vore benägen att göra honom. Åtminstone torde grannlagenheten å ömse sidor icke vara så stor, att ej hr Crusenstolpe skulle kunna gifva ett förord till en tulltjenst och äfven hafva nöJet att se detsamma åtföljdt af ett godt resultat. Man kan äga en långt mera Catonsk dygd ) Det var en gång en man här i staden, som annonserade om en munter tillställning till det välgörande ändamålet, att dermed bereda hjelp åt en fattig och värnlös familj. När det efterfrågades hvilken den na familj var, upplyste mannen, att det var hans egen, som också var rätt behöfvande.