Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1854, sida 1

I I I I I I I I I I bringande och välförsedt ut, så tillade hon genast: — Det har tillhört familjen Angremont. I början hörde kapten Plouen knappt på madam Blanche och hennes oändliga berättelser, eller rättare sagdt, han fann sig med resignation i sitt öde. Men dessa ord upprepades så ofta, att de icke kunde undgå att ådraga sig hans uppmärksamhet. — Familjen Angremont? anmärkte han slutligen, familjen Angremont? Hela denna trakt ar tillhört familjen Angremont, som det tyckes. — Ja nästan, herr kapten, nästan! Ända från de höga backarne deruppe och ned till kusten, hvarifrån vi komma, tillhörde alltsammans dem, både fälten och skogarne, både förpaktaregårdarne och boskapen; de egde allt detta och mycket mer dertill. Och nu? frågade kapten. — Nu har det gått förfärligt baklänges. Lyckan har varit emot dem, och det var synd och skam, ty de voro de bästa menniskor man kan tänka sig. — Baklänges? på hvad sätt? fortfor kaptenen. — Ack, de ega nu nästan ingenting. De ha blott den lilla egendomen deruppe och några få fält rundt omkring byggningen. Men