Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1854, sida 1

sörtjenar uppmärksamhet: Ryssland söker ännu alltjemt begagna sig af dessa minnen från 1813, som ligga Tyskland så mycket om hjertat, och dess anhängare påminna oupphörligt om den, genom det i slaget vid Leipzig utgjutna blod, befästade föreningen mellan de båda länderna. Hur kan man glömma, utbrast herr von Stahl under förhandlingarne om den af Manteuffelska ministeriet begärda krediten, ,att det var Ryssland, som räddade oss åren 1813 och 1849 ? Den ryska diplomatien har alltid förlitat sig på det hat, för hvilket segraren från Wagram och Jena var föremål i Tyskland; då Napoleons familj åter kom på thronen, trodde derför czar Nikolaus, att rätta stunden var inne, och att han nu kunde framrycka mot Konstantinopel, utan att behöfva frukta något motstånd från Preussens eller Österrikes sida; kunde Tyskland vackla mellan Alexanders broder och Napoleons brorson? I December 1852 återupprättades kejsardömet i Frankrike; några månader derpå inträffade furst Menxrikosls prålande gesandtskap i Konstantinopel. Nåväl, detta sammanträffande skall blifva en början till en stor omhvälfning i Tysklands historia. Förödmjukadt af Napoleon, kastade sig Tyskland blindt i Rysslands armar, men genom att fasthålla den europeiska rättens fana, genom att med lika mycken oegennytta som kraft leda Vesterns motstånd mot Nordens invasion, skall franska regeringen återföra Tyskland i skötet af det samfund, hvarifrån det ryska inflytandet med hvarje dag aflägsnade det mer och mer. Redan väcker Napoleons namn icke längre den gamla vreden, icke ens hos de mest afundsamme patrioter. Man höre huru Wolfgang Menzel numera talar, han, som införde alla det teutoniska partiets ursinniga passioner i den litterära kritiken, och som Ludvig Börne kallade ,der Franzosenfresser. Frankrike, utbrister han i ett vältaligt upprop till Preussen, ,är mindre hotadt än Preussen. Förr eller sednare, Jikamycket, en gång måste det dock komma till krig med Ryssland. Hurudan skall vår ställning då vara? Låta vi Ryssland sortsara att gripa omkring sig, skall Östersjön blifva en rysk sjö. Vi kunna lita på Österrikes hjelp; men sen J då ej hvilken förskräcklig skiljemur som är upprest mellan Österrike och Preussen? Är icke Polen likt en kil indrifvet i Tyskland, för att dela detsamma i tvenne delar ? Kunna vi alltid göra räkning på de allierade, som nu räcka oss handen? .... Opåkalladt kommer Frankrike oss ridderligt till hjelp; låtom oss åtminstone hälsa det välkommet i(Forts.)