Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1854, sida 2

hlef Juarlemnadt, var det honom likgiltigt hvem som tog det. — Raskt, gossar! ropade han uppmuntrande till dem. Tan hvad som finnes! söken noga efter! Huset är godt, och här finns tillräckligt att skörda! sen er blott omkring! Och då han såg att förstörelsen gick sin gång, gnistrade hans ögon åter af hämndlystnad, och hans läppar skälsde af glädje. Ändtligen! utropade ban. ÅÄndtligeh! Hvilken skön syn! och hvad jag suckat efter detta ögonblick! O massa, massa, hvarför är du icke här ? Du fattas mig, massa! men jag sinner dig nog engång; ty vi äro ej qvitt med hvarandra ännu. Jag sade dig ju, att du skulle komma att ångra det ! De nye herrarne vände upp och ned på allt. Den största förödelsen anställde de i hönsgården; icke ett enda fjederfå undslapp, och rundtomkring, på gården, i trappg ångarne och i trädgården var eld uppgjord för att steka dem. Der voro öfver tusen banditer att mätta, och festen skulle ha en så storartad karakter som möjligt. Oxarne hade blifvit slagtade och sönderstyckade; fåren likaså — icke ådet ringaste sick bli vid lif på denna plats. Källrarne hade sått lemna sitt bränvin, sina likörer samt de sinaste och utsöktaste viner från Frankrike.